Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 9 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mjölnaren inbjöd honom att på ett hotell dricka en flaska vin
tillsammans, men hr häradshöfdingen afböjde förslaget.
% *
*
Par dagar därefter inträdde en gendarm i väfvarens koja för att afföra
honom till häktet. Då Buchholtz’ hustru fick kunskap om saken, föll hon i
vanmakt, afbruten af häftiga krampanfall; medan mannen blek och darrande
gjorde sig i ordning. Det var för Buchholz ett förskräckligt’ afsked, dä han
lämnade sin familj i ett sådant tillstånd.
Domaren hade ett lätt arbete med honom. Den häktade besvarade
alla frågor, som stäldes till honom och gick snart sagt in på allt, som lades
honom till last. Förhöret var kort, den anklagade erkände ju. På vittnenas
bänk satt mjölnarn för att få höra domarens tal samt domen.
Domaren påpekade, att den anklagade måste betraktas som ett
synnerligt farligt subjekt, emedan han, under förevändning af att han ville söka
arbete hos mjölnaren, inträngt i dennes våning och våldfört sig å honom
Mjölnaren hade parerat slaget och den anklagade hade nu af hämd stulit
hos mjölnarn;, till och med upprepade gånger. Det var påfallande att
han just stulit hos mjölnarn, som han hade agg till. Häraf framginge
oför-tydbart, att hämd var förbrytelsens innersta orsak . . . Domen lydde pä sex
månaders fängelse. — —
Då fängelsedörren åter öppnades för honom och han uttjänat sitt straff,
var det sommar. Med slö likgiltighet trädde han ut i friheten; ’han tog sitt
knyte under armen och lät de slantar, han erhöll för sitt arbete å fängelset,
glida ned i byxfickan, så vandrade han utan mål genom stadens gator.
Hvar han visade sig, stannade folk och stirrade efter honom; till sist
gick det opp för honom, att hans utseende liknade en så’n som han också
värkligen var — eri, som just lämnat tukthuset.
Denna upptäckt berörde honom pinsamt, och han skyndade på för att
komma utom staden, där man betraktade honom så påträngande nyfiket.
Han stälde sina steg till hemmet. Hvarför? det visste han inte; en
dyster aning sade honom att han inte hade något mer där att göra.
Det skymde på, då han anlände dit. Han fann dörren till sin. stuga
stängd och vände sig därför till värdshuset. Där fick han veta hvad som
händt under de månader han varit hemifrån.
Hans hustru hade ej kunnat öfverlefva förskräckelsen. Hon hade dött
strax efter hans häktande. Hans gosse var intagen på fattighuset, och hans
stuga hade handlanden lagt beslag på. Han sade ingenting, då han hörde
detta; blott tackade och betalade. Så lämnade han värdshuset.
Hans steg riktade sig nödvändigt tillbaka till hans fordna hydda. Han
gick omkring den, snokade kring alla. sidor, mycket riktigt — där såg han
trots mörkret beslagtagningssigillet. En onämnbar känsla trängde. sig inpå
honom, en bottenlös afgrund öppnade sig för honom. Allt — allt förlorat 1
Ett skadegladt leende drog öfver hans läppar. Ja — det ville han
göra! Om stugan inte längre var hans egendom, så skulle ingen ha den.
På hans gosse kunde man väl inte hämnas, och för honom själf var allting
likgiltigt.
På fältet intill lågo en del sädeslcärfvar. Han släpade några fram till
kojan, reste dem upp mot väggen och tände. på dém.
Hej! hvad det flammade opp, hur hastigt de brunno de gamla torra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
