Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 9 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så segrade nöden, och Buchholtz drog kubben ined sig hem. •
Hur träfligt sprakade icke brasan sedan på aftonen, hur behagligt värmt
vart det inte i den trånga kammaren! Till sin gumma hade Buchholz sagt,
att han hittat stocken, som. de nu använde tillt bränsle, och hon trodde
honom naturligtvis.
Men snart var det lilla förrådet slut och kylan kändes mera bittert
kall än någonsin. Nästan omedvetet vandrade Buchholz åter till kvarnen.
Men denna gång påträffade han ingenting utanför, på vägen. Men inne på
gården, invid trädgårdsmuren, låg en hel hög knubbar och brädlappar. Om ’
han smög försigtigt till muren, kunde han nå åt att ta en.
Han gjorde så — denna gång var det till hans fördärf. En hund gaf
skall, arbetarne kommo utspringande och tog fast tjufven.
Han fördes in till mjölnarn. Denne vart förvånad samt vred tillika, då
han igenkände gärningsmannen. Det var ju samme stackare, som på ett så
fräckt sätt begärt arbete hos honom! Nå, nu skulle han få hetalt.
Hans första tanke var, att riktigt grundligt låta genomprygla tjufven;
men om väfvaren skulle lida skada därvid, så kunde han själf, den rika
mjölnaren, komma på de anklagades bänk. För resten hade ett sådant,
tillvägagångssätt varit okristligt.
Hvarför skulle han behöfva utsätta sig för sådana tråkigheter?
Hvartill tjänade då »rättvisan», hos hvilken man borde anmäla saken och låtg.
den sedan ombesörja det hela. Staten måste ju skydda sina borgares
egendom.
Denna idé var afgjort den förnuftigaste. Det var korrekt handlat och
ingen människa kunde göra honom någfa förebråelser.
Han ville inspärra honom i lidret, men den usla varelsen kunde kanske
täiida eld på lidret, —han kunde frysa ihjäl därinne, och det ville mjölnarn inte.
Han visste ju hvem han var och då var det det # enklaste, om han lät
honom gå. Han kunde ändå inte komma undan.
»Vi träffas åter», sade han. »Gå nu hem, din bof!»
I den kalla vinterluften kom Buchholz åter till full besinning. Han
lutade sig mot ett träd; allt gick rundt för honom. Han måste först samla
sina tankar. Det var ett förfärligt uppvaknande. Som en drucken ragglade
han hemåt.
Då han följande morgon skulle stiga opp, kände han som låge bly i
lederna och han förmådde icke resa sig.
* * _
*
Men mjölnarn lät spänna för släden, sväpte in sig i sin varma pels och
for med den mäst tillfredstälda min i världen till staden.
Släden höll utanför häradshöfdingens. hus. Mjölnarn steg ur, och in i
huset. En vacker, tjänsteflicka öppnade för honom.
Hr häradshöfdingen gjorde en ilsken grimas — det var icke hans
mot-‘tagningstid — men han kunde ju inte visa honom bort, då han hörde till
en af traktens mäst ansedda pärsoner.
Han hörde med vanlig likgiltig embetsmannamin på mjölnarens
berättelse, — det var ett helt vanligt fall, som icke hade något större inträsse för
honom;, men det var hans plikt att ta nödiga mått och steg, och han skulle
nog veta att uppfylla sin plikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
