Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En stor man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svåra plågor, och hvars lif var dyrbart för så många
etc. etc.
Grefvinnan snyftade häftigt med ansigtet i
näsduken; men dottern hade, just som äfven hon ämnade
böja sig ned, från en af de församlade träffats af
en blick, som skar henne genom hjärtat. Hon höjde
åter hufvudet och hennes blickar vandrade pröfvande
från bänkrad till bänkrad — först männens, så
kvinnornas bänkar. Mycket få böjde sina hufvuden till
bön — ett hånfullt leende låg på somligas läppar —
ett rått, styggt leende — ett par ögon sågo hotande
ut — två unga flickor lutade sina hufvuden emot
hvarandra och hviskade fnittrande bakom näsduken.
I intet öga en deltagandets tår! Det rådde en
högtidlig tystnad i kyrkan, där prestens ord nyss
förklingat. Men huru många böner stego väl under
denna tystnad upp till Gud?
Icke ett drag hade förändrat sig i det bleka,
slutna ansigtet där uppe i den grefliga bänken; blott
en liten smärtsam ryckning vid mungiporna förrådde
en inre kamp. Dottern visste i detta ögonblick att
den far, som hon så högt beundrade, som alt sedan
hennes tidigaste barndom varit föremål för hennes
varmaste hängifvenhet, ja, till hvilken hennes hjärta
hade gifvit sig så helt, att hon knapt haft några
varma känslor kvar för man och barn — att denne
far var hatad af sina egna underhafvande.
Orgelns sista toner hade brusat ut, kyrkklockorna
ljödo klart i den stilla, kalla vinterluften, och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
