Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Doktorns hustru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände stundom en nästan oemotståndlig längtan att
omfamna henne, att än en gång känna den mjuka,
sammetslena kinden tryckt mot sin, att få stryka det
rika, böljande håret, att kyssa dessa bleknade läppar,
som förr så kärleksfullt hade räckts honom. Men
det var något i hennes väsende som afvisade ett
dylikt närmande. Med minnet af alt det bittra, som
hade tilldragit sig emellan dem, af de hårda ord han
sagt henne och den djupa missaktning, hvarmed han
hade behandlat henne, kände han en viss tafatt
förlägenhet i hennes närhet. Känslan af hans egen skuld
började vakna alt starkare inom honom.
En lycklig kris hade inträffat i gossens sjukdom,
och han började att hastigt tillfriskna.
Doktorn satt en afton nere i sitt rum i en
egendomligt upprörd sinnesstämning. Han höll framför
sig i knäet en tafla och var försjunken i dess
betraktande. Det var ett flickhufvud i halfstorlek, måladt
i akvarell. En hvit tyllslöja låg som det lättaste
snö-fjun på det mörka håret och kring de flickaktigt
späda axlarna. På en tämligen lång, fint böjd hals
satt ett litet hufvud, som genom sin uppåtsträckta
hållning och sina djupa, skimrande ögon hade något
gazellartadt; hyn var matt, håret brunt med en
skiftning i rödt. Det var i själfva verket ett förtjusande
hufvud; och doktorn såg därpå så länge och så
oaf-brutet, att hans ögon började fuktas.
Ja, så hade hon sett ut, hans hustru, den dagen
han förde henne till altaret. Den smärta fliokgestal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
