Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utmagrade, något idiotiskt blickande torparkor, som
ganska välvilligt betraktade henne.
Ännu en gång måste hon skratta åt sig själf.
Det värsta var att hon glömt handskarna och rifvit
sönder sin klädning. Hon hade något af moderns
sparsamhetsanlag och kunde ej fördraga att se det
minsta förfaras.
Det kunde nu emellertid icke hjälpas och hon
gick vidare genom skogen och glömde snart sitt
äfventyr för nya intryck. Än hörde hon ett plötsligt
buller i ett busksnår och såg en stor fogel, som hon
antog för en tjäder, utan att likväl någonsin ha sett
dessa djur annat än stekta, tungt flyga upp och
försvinna djupare in i skogen. Än var det ett knackande
ljud i något träd, som ådrog sig hennes uppmärksamhet.
Hon tänkte på skogstjufvar och stannade förskräckt
lyssnande. Men då upptäckte hon att tjufven var en
liten lustig ekorre, som hoppade öfver hennes hufvud
och manövrerade med sin stora svans alldeles som hon
med sitt långa släp, då hon var på bal. Hvad det var
roligt att så där på nära håll iakttaga djurens lif. Och
se! marken var ju beströdd med Linnæa, hon kröp in
under de släpande granarne och fick hela handen full.
Och där mellan tallarnas höga, raka stammar
skymtar vattnet fram. Det är bäst att gå i den
riktningen, kommer man bara till stranden blir det
lättare att hitta hem, ty gården ligger ju så nära sjön.
Hvad det ändå är för en allvarsam stämning i
den här furuskogen. Det är så mycket som faller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
