Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag skall inte göra fröken något illa», sade
han en ton af förödmjukelse. »Var inte rädd, jag
skall inte glömma hvem fröken är och hvem jag är.»
»Nej, nej, det är inte för er jag är rädd. Släpp
mig», upprepade hon. »Låt mig dö — det vore det
bästa, som kunde hända mig nu.»
De sista orden dogo bort i en hviskning tätt
intill hans öra.
Han tryckte henne häftigt intill sig, gjorde ett
djärft språng, fick fotfäste och klättrade vidare. Då
han åter gjorde en paus för att se sig om efter en
säker sten, höll hon krampaktigt armarna om hans
hals för att icke falla.
»Efter stormen», sade hon, »när de komma för
att hämta mig, då — när vattnet är lugnt och klart,
så att man ser botten — då skall jag inte vara rädd,
men det är så hemskt att krossas bland bränningarna.»
Han svarade ingenting; han sprang från sten till
sten mellan de skummande vågorna med stor vighet
och raskhet, och det var något af trygg, obestridd
eganderätt i det sätt, hvarpå han bar henne; men
det var tillika så som man bär sin dyrbaraste egendom.
Stormen varade i tre dygn.
På morgonen af den andra dagen hade fiskaren
synts göra ett försök att närma sig Måsknufven, men
då det var omöjligt att landstiga där, hade han seglat
hem. Först den fjärde dagen på morgonen syntes
hans båt igen styra kurs mot den lilla fyrklippan.
Aurore och fyrvaktaren stodo tillsammans utanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
