Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vet du, hvad det vill säga, att du nu är min
hustru?» frågade han upprepade gånger.
Nej, hon kunde icke känna det så som om
någonting vore förändradt. Hon var hans i går lika
mycket som hon var det i dag.
»Medan jag hade den tunga kronan på hufvudet
tyckte jag alt att det var lite högtidligt», sade hon.
»Och bönerna och välsignelsen och alt det där. Men
nu, när alt är sig likt och jag har min vanliga
klädning på mig igen — hvad är det för skilnad på i
går och i dag? Jo, att vi fa gå här ensamma
tillsammans så här sent — det är sant. Ack hvad det
är roligt!»
Hela sommarnattens härlighet. Litet rödt och
guld ännu djupt nere i vattnet som reflex af ett par
skyar — litet violett öfver de längst bort belägna
bärgen — eljest föga färgspel — de ljusa björkarna
och de mörka granarna skilde sig ej så mycket från
hvarandra i denna belysning — alt så lugnt, så
genomskinligt klart. Det var som i andarnas rike i
den vackra indiska sagan, där alla föremål likna de
vanliga, jordiska, men där hvarken träd eller
människor kasta någon skugga.
»Naturen i afton liknar min hustru», sade Sten.
»Så klar och ren och lidelsefri.»
»Hur kan naturen vara annat än lidelsefri?»
frågade Alfhild, halft skrattande, halft gripen af hans
allvar.
»Jo — det är någonting lidelsefullt i solskenet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
