Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skugga af ett klander öfver modern fick ej uttalas
inför barnen. Alla frågor nedtystades derför med
det svaret, att »det där förstår du inte nu — när
du blir stor skall du kanske förstå det».
»Gud bevare henne från att någonsin fullt förstå
det», tilläde den beklämde fadern i sitt hjärta. Själf
skulle han aldrig lära sig att förstå det — det var
för hvarje dag lika nytt, lika onaturligt, lika
ofattligt. Han kände det icke som en pligtförgätenhet,
en förbrytelse af hans hustru — Arla kunde icke
begå en sådan handling — utan som ett
hemlighetsfullt olycksöde, hvilket drabbat dem båda, och hvari
ingen af dem hade någon skuld. Hon var honom
alt jämt lika kär — han längtade efter henne, tänkte
på henne och oroade sig för hennes öde som om
hon blott vore borta på en mycket lång resa —
ensam och utan skydd.
Men Elisabeth, som gick i skolan, fick snart
genom sina jämnåriga, mer verldserfarna kamrater
en annan syn på förhållandena. Hon fick veta, att
det som hennes mor gjort var något mycket
skamligt, som alla människor föraktade henne för, samt
att Berndtson var en dålig människa, och att det var
han, som narrat henne att öfverge sina barn. Och
i Elisabeths lilla svärmiska hjärta förvandlades så
småningom hennes hängifna beundran för Berndtson
till ett lika öfverspändt hat. Men hon hyste också
en växande bitterhet mot modern, och det var i
synnerhet i några punkter, som hon aldrig kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
