Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därför kunde hon ej gråta ut denna sorg hos sin
mor; det skulle synts henne som ett profanerande,
och det nästan kränkte henne, att modern fatt vara
där och mottaga hans sista suck. Luften var helgad
i detta rum, och den som svikit sina heligaste
pligter borde ej vara här i denna stund.
Elisabeth och statsrådinnan koäböjde båda
bredvid den döde; dottern tilltryckte hans ögonlock och
lade hans händer tillsammans som till bön. Arla
stod ensam på något afstånd. Hon kände, att detta
unga, hängifna hjärta, som var mäktigt så mycken
kärlek, blifvit alt för djupt såradt och att väl
förlåtelse men aldrig hjärtats fulla hängifvenhet kunde
spira upp på den grund, som blifvit trampad af en
ovarsam och hänsynslös fot.
Hon vände sig nu bort för att lemna detta hem,
dår hon var en främling, hvars närvaro blott kunde
vara störande i en sådan stund som denna. Men hon
häjdades vid dörren af Emil, som plötsligt kom
framrusande ur ett mörkt hörn, där han sutit hopkrupen.
Han drog modern ned på en stol, klängde upp i
hennes knä, som när han var ett litet barn, och
kast :ade armarna omkring henne.
»Gå inte — gå inte!» hviskade han. »Du får
aldrig mer gå ifrån mig! Du är den enda som
hål-1 er af mig, fast jag är dum och lat och alt möjligt
-r- alla de andra hålla mer af Elisabeth.»
Ur Ii/vet.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
