Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ville, som begynt misstänka, att det var meningen
föra dem mot obekanta och ej allt för lockande öden.
Det led mot solnedgången och det var just ej en
tilltalande tanke att befinna sig ute i denna vilda
ödslighet, när mörkret föll på.
»Ja, visst är det långt», svarade kvinnan argt.
Det började skymma starkt, solen var redan för
längesedan dold bakom bergen, som glödde i purpur
och guld och violett mot aftonhimlen.
Vägen gick under kastanjer och akasior, hvilkas
stora hvita blomklasar hängde så långt ned, att man
med lätthet kunde gripa dem med handen och
hvilkas söta berusande doft uppfylde atmosfären. En
frisk kyla drog igenom luften, välgörande och
stärkande efter dagens solbadd. Och öfver allt, vid
vägens slingringar, öppnade sig hänförande utsigter
öfver dalar och höjder med så fantastiska konturer,
ett sådant spel af färger och lufttoner, så vildt
romantiskt och på samma gång så fängslande och rikt, att
det påminde om Claude Lorrains eller Salvator
Rosas fantastiska drömlandskap. Det gamla örnnästet
syntes redan långt under dem, och så här bakifrån
sedt var det rent af häpnadsväckande, hur det kunde
hänga kvar på klippspetsen; det såg ut att vara på
väg att rasa ned och försvinna i bråddjupet.
»Men kommer vi då aldrig till Casa Benigno?»
frågade Ville och försökte antaga en sträng och
imponerande min, i det han fixerade sina små,
harmlösa blå ögon på den resliga, förnämt nedblickande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
