Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träden, så att det knakar och ryker grenar
rundt-omkring, och svinen bökar upp jorden, så att man
kan tro, att det är en stor begrafningsplats. Och så
doftar det där inne så starkt af’ ginst, timjan och
myrten och andra vilda blommor, så att man blir
som yr i hufvudet. Och så många bär växer där —
o, hvad jag älskar denna skog! Näst det att gå till
byn, så är det det bästa, jag vet att fa gå hit.»
Hon sprang före dem in i det djupa gräset och
Lina iakttog ängsligt att sätta sin fot så vidt möjligt
i hennes spår för att undvika att trampa på ormar.
Men knappt hade den tysta skogen väckts af deras
steg och röster förrän det med ens blef ett prasslande
och fladdrande som af flyende. Några glänsande
ödlor kilade upp öfver ett stenrös och försvunno i
skrefvorna; ett par förskrämda råddjursögon tittade
fram bakom ett tätt snår, en stor, tung fogel flaxade
upp alldeles i närheten af dem och lyfte vingarna
öfver deras hufvuden. Här kommo de till ett
stenkors, framför hvilket den unga flickan gjorde
korstecknet.
»Ligger någon begrafven här?» frågade Ville.
»Ja — en resande, som blifvit mördad här för
några år sedan. De fann hans lik långt efter, när
det redan var nästan förruttnadt och så gräfde de ned
det här.»
Lina tryckte sig ängsligt intill brodern. Skogens
dunkel omslöt dem nu fullständigt, en ljuflig. svalka
uppfyllde luften, de väldiga, månghundraåriga ekarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
