Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Härpå följde de vanliga ömma uttrycken: »anima
dell’ -anima mia, mio dolcissimo amore» etc., hvilka
hon nu sprang öfver nästan med förbittring. Ty hon
kunde ej nu tro på deras sanning, en skärande
misstanke vaknade inom henne. Hon hade lugnt låtit
honom resa utan att oroa sig för den dagliga,
landt-liga samvaron med svägerskan, och hon hade aldrig,
sedan första gången de talat härom, framkastat någon
misstanke angående hans beundran för henne. En
sådan svartsjuka syntes henne ovärdig, hon ville visa
honoiyi full tillit Men nu! Hvem vet, om det ej var
hon ändå, som hållit honom kv%r, som ej ville tillåta
honom att resa till henne?
Denna misstanke brände henne nu med en känsla
af oöfvervinnelig skam — hon som varit så
öfver-tygad om, att hon aldrig kunde älska någon, som ej
först gifvit henne de mest otvetydiga bevis på en
kärlek öfver hvarje prof — hon hade slutat med att
kasta bort sig själf till en man, som öfvergaf henne
efter deras första famntag. Hvad för ett lif återstod
henne väl efter detta. Det som han kallade sitt lifs
ljufvaste minne, det hade nu för henne blifvit för alltid
besudladt, blifvit till en fläck, som aldrig kunde rentvås.
Det fanns blott en lösning — att dö! Ja, döden,
endast döden kunde åter upprätta henne, återge henne
hennes själfaktning. Efter en sådan kärlek kunde
intet följa — allt blef lågt och lumpet efter detta,
endast döden hade tillräcklig storhet för att på ett
värdigt sätt afsluta ett sådant lifsöde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
