- Project Runeberg -  Ur minnet och dagboken : Anteckningar från åren 1848-1898/1902 / Första delen /
164

(1902-1908) Author: Bernhard Wadström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dödsfånges sista dag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

någon fånge till döden, samt var därför okunnig om
några af de små och dock långt ifrån oviktiga
förberedelser, som måste föregå själfva afrättningen. Just
som han hade begynt bedja de föreskrifna bönerna,
märkte vi kringstående med häpnad, att bödeln
började göra tecken åt honom, likasom för att afbryta
läsningen. Pastor Wessblad tycktes då blifva något
förvirrad; men hans uppgift var nu att bedja, och han
lät ej störa sig. När det sista »amen» var sagdt,
uppstod en allmän rörelse bland de omgifvande; ty —
skarprättaren rörde ej sin bila, utan började i stället
hviskande ett samtal med fångpredikanten Då höjde
Buhr sitt hufvud, lyfte på ögonbindeln och sade,
vändande sig till bödeln: »Käre, hugger han ej snart?»

Denne svarade med af rörelse darrande röst: »Käre
Buhr, jag kan ej ännu; din skjortkrage sitter i vägen.»

Detta var förklaringen på de förut så obegripliga
tecknen, som bödeln hade gjort åt pastor Wessblad.
Man hade glömt att underrätta denne senare, att till
hans uppgift äfven hörde att vika ned fångens
skjortkrage, så att halsen blefve bar; ty eljest ägde bilan
ej kraft att i ett hugg skilja hufvudet från kroppen.

Då vek Buhr själf ned det hindrande linnet och
frågade: »Ar det bra nu?» Och vid det jakande
svaret tilläde han: »Men, käre, dröj nu inte länge!» Och
med orden: »O Jesus, anamma du min ande!» lade han
åter ned sitt hufvud.

Nu blixtrade stålklingan i solskenet. Darrande af
sinnesrörelse måste jag tillsluta mina ögon; jag
förmådde icke att se det dödande hugget, men jag hörde
det. En sekund ännu, och allt var slut! Nej, icke
slut, — nu började för den arme, i denna värld så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:35:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urminn/1/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free