Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om bönhörelser - 3. Bedja och ej tröttas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi äldre sågo på hvarandra. Detta var barnatro. ”Gå
då, mitt barn”, sade modern, och glad ilade gossen
åstad. Men när han var gången, sade fru Christians:
”Jag är nästan ledsen, att du lät honom gå. Det skulle
göra mig så ondt, om hans barnsliga hopp blefve
gäc-kadt. Och ehuru äfven jag visst tror, att du rätt snart
skall få bref, så vågar j ag icke tro, att Gud för vår skull
nu skall göra ett under. Utan du måste tåligt vänta
till i morgon, och kanske ännu en liten tid till, så länge
Herren behagar pröfva din tro.”
jag kände att äfven i mitt hjärta den tanken rörde
sig: ”Fru C. lär nog fått rätt” — och fru von T. sade
till pastor Meyer med en ton af nedslagenhet: ”Herman
torde få svårt att fmna sig i detta; ni vill ju vara god,
käre pastor, och för honom förklara hvarför Gud ofta
dröjer med bönhörelsen.” — ”Ja, om en sådan
förklaring nu behöfves”, svarade pastorn tankfullt; ”men det
nästan anar mig, att den underlige Guden, som nu
gifvit Herman en så fast tro, vill låta oss gamla blygas
öfver vår klentro.”
Vi väntade nära en half timme, under en viss
spänning mellan fruktan och hopp. Pastor Meyer och jag
hade ställt oss vid fönstret och sågo ut åt gatan för att
iakttaga gossens utseende vid hans återkomst. Men i
sin ifver måtte han ha valt någon genväg eller också
hade vi icke märkt honom; allt nog, på en gång slås
dörren upp och in springer vår käre Herman
med ett bref i den upplyfta handen. Hans
ansikte strålade och han ropade högljudt: ”Mamma,
mamma, här är det brefvet från pappa, som vi bedt
Gud om.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
