Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Uppsala 1854, 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
släden och hotat att slå ihäl honom med sina påkar. Han
hade sökt reda sig mot dem, så länge han förmådde, men
skulle säkerligen blifvit öfvermannad, om ej just »i grefvens
tid», när han redan en stund hade förgäfves ropat på hjälp,
en annan resande tillkommit, vid hvilkens ankomst bofvarne
flydde in åt skogen. Löjtnant B. hade ännu ett stort,
förbundet sår i pannan såsom märke efter sin strid, men var
glad att dock ha kommit ifrån »för så pass godt pris». —
Hans berättelse grep oss, och vi gjorde några jämförelser
med andra, som i andlig måtto äro ute på färd i »öknen
och villande skog» samt därunder blifva anfallna; äfven de
skulle snart bli öfvervunna, 0111 ej »hjälparen» komme. Men
Han kommer för visso alltid »just i rätta stunden», om det
ock mången gång synes oss vara »alldeles för sent». —
Och när vi väl kommit fram till vårt hem, skola äfven vi
prisa och lofva, att vi kommit så pass lindrigt undan på
vår farliga färd. Vi ville alla gärna få i lugn och frid
färdas vår bana fram; men — det gamla ordet står fast:
»Genom mycken bedröfvelse måste man ingå i Guds rike.»
Under samtalet hade en af de närvarande, fröken Ebba
R., flere gånger missbrukat Guds och frälsarens namn vid
utrop af sin förvåning. När hon sedan mellan fyra ögon
varnades för denna synd, 0111 hvilken det särskildt heter:
»Herren skall icke låta honom blifva ostrafifad, som hans
namn missbrukar», blef hon först mycket förbittrad och
svarade i vrede, att »det var hennes sak och ingen annans;
hon var gammal nog att själf sörja för sin själ, utan att
andra behöfde lägga sig däri». Men efter en stunds samtal
stillades hennes sinne, och hon sade sig vilja på fullt allvar
bedja Gud att kunna öfvervinna denna synd, samt att Han
måtte undanröja de hinder, som ännu hos henne stode i
vägen för Guds ande.*
Jan. 4. På eftermiddagen hörde på »Arbetsföreningen»
pastor G. Sparrman tala öfver Gal. 2: 17— 2.1, Evangelii
* Att hon troget höll det löftet, kan man förstå däraf att hon
två år därefter, enligt egen bekännelse och såsom hennes lif sedan
vittnade, blef omvänd till Herren samt dog i frid 1869. Genom henne
fördes, som man vet, sex personer till Herren. »Rik frukt af ringa frö!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
