Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Uppsala 1854, 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag fann hans yttrade absurdt, men tvingades dock att
inom mig bedja: Gud gifve, att vi aldrig måtte få upplefva
den tid, då hans ord skulle besannas!
Vidare påstod han, att under senaste koleratid i
Stockholm hade ingen enda af de »heliga» prästerna därstädes
besökt de kolerasjuka och döende, utan »försiktigt hållit sig
undan från sådana, tilldess farsorten gått öfver». Jag
svarade, att detta påstående bestämdt var en osanning och att
han i det stycket blifvit vilseledd af några läsarefiender.
Ty det är helt enkelt omöjligt, att Kristi kärlek skulle
tilllåtit br. Janzon, Elmblad, Fjellstedt och Rosenius att på
detta sätt »skona sig själfva» och försumma Kristi hjord.
— I samma vefva klandrades baptisten Forssell, emedan
han, en lekman, »opåkallad trängde sig på de sjuka och
döende, hvilkas lugn han endast störde med tal om
evigheten, om Gud och Kristus». — Ja, sådan är världens
rättvisa mot Jesu vänner! Den ene smädas för det att han
gör så eller så, den andre för det att han icke gör så.
»De skola, ljugande, säga allt ondt om eder för min skull»,
har Herren själf på förhand sagt till de sina.
Jan. ig. På e. m. besök af G. Beskow, som haft
underrättelse från Stockholm om öfverste Dzevels död Detta
budskap oroade först mig och sedan min moder. Ty dels
var jag oviss om den gamle präktige mannens verkliga
hjär-teställning till Herren, dels var han vår släkting, den ende
mera framstående person i Stockholm, af hvilken min mor
hade hoppats, jag att vid min ankomst dit skulle kunna få
ett verkligt stöd vid förefallande svårigheter. Ty »relationer»,
sade min mor, »spela en långt större roll inom
tjänstemannavärlden, än du nu kan ana». — Men efter en stunds
besinning kunde jag tacka Herren, att han i sin kärlek
tagit undan alla mänskliga stöd, på det att vi måtte lära
att lita på honom allena. När vi det göra, skall vårt hopp
för visso icke komma på skam.
På aftonen gick jag upp till Rudin. I hans mörka
trappa vägleddes jag af tonerna från en violin. Och den
spelande var han ■— något särdeles ovanligt; ty på mer än
ett halft år har han icke haft stråken i sin hand. Vi sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
