Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Stockholm 1854, 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tisterna, efteråt sade att Rosenius haft alldeles rätt, så funnos
några mera »fria», till namnet lutheraner, särskildt några
»gudeliga kvinnor», hvilka klandrade Rosenii yttrande och
sade, att han för visso icke ännu vore »riktigt frigjord».
Febr. ig. Till middagen hos Rosenius, tills, med kapten
J. Kr. Berger och hans fru, samt friherrinnan Hedvig Sparre,
som börjat söka Herren. Denna senare föreföll mera »rak»
än som höfves en kristen; men om hon ärligt söker, så
vet Herren nog medel att böja henne. Hon var klädd med
utsökt elegans i en svart sammetsdräkt. Rosenius yttrade,
halft skämtsamt, halft allvarligt: »Jag är rädd, att friher-
rinnans ståtliga toalett kommer att i afton distrahera mina
gummor på salen. Först tro de, att det är själfva
drottningen, som gjort oss äran af ett besök, och de få svårt
att taga sina ögon från den för dem så ovanliga
uppenbarelsen; men sedan, fruktar jag, när de få veta att det blott
är ’en vanlig dödlig’, komma deras tungor att ganska
skarpe-ligen döma en sådan uppenbarelse af världens fåfänglighet,
hvars like de väl aldrig skådat.» — Friherrinnan skrattade
först hjärtligt, men svarade tämligen skarpt: »Jag bryr mig
ej om, hvad några madamer där uppe på magister Rosenii
sal behaga säga om mig.»
Febr. 20. På morgonen ute och »kurade» för den store
häfdaforskaren Strinnholm. Han var en liten, mager, knagglig
gubbe, hvilkens storhet man icke skulle kunnat ana, om man
ej vetat af den. — Somliga berömda män och kvinnor ha
något, som genast imponerar på en hvar som ser dem;
äfven den, för hvilken de äro alldeles obekanta, måste strax
säga sig, att han har »en storhet» och ej en
hvardagsmänniska framför sig. Men andra däremot äro så
oansenliga, se så hvardagliga ut, att de fullkomligt förbises, till
dess någon människa eller någon händelse tager bort deras
»inkognito» och låter oss skåda deras storhet (vare sig
hjärtats, snillets eller modets), likasom den dolda diamanten
blixtrar fram, när slagget som dolde den blifvit bortvaskadt.
Aftonen hos Rosenius’ tillsammans med flertalet af
deras umgängesvänner, som ock utgöra kärnan af hans
»församling». Där voro: myntmästaren Seb. Tham, som jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
