Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Stockholm 1854, 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kristna’, då tror jag icke att det är farligt, om ni
uppskjuta den ’sinnesändringen’ till en annan värld, där den
för visso ej kommer i fråga. Tvärtom torde faran blifva
öfverväldigande stor, om ni här följa världens önskan i
detta hänseende och ställa er henne lika i hennes väsende.»
Febr. 22. På f. m. uppe hos kapten Bergers för att
lämna en från fru Carlson i Uppsala till mig skickad bok,
som hon hade lånat af fru B. — Kaptenen, den berömde
marinmålaren, är en liten, mörklagd man med svarta
mustascher och svarta, pigga ögon. Han talar på ett
synnerligen korrekt, men på längden något tröttande sätt;
förefaller vara en sann kristen, varm till sinnet, men med något
stelt och afmätt i väsendet. Hans fru, Georgine, född
Möller-svärd, är en mycket liflig kvinna, ännu ungdomlig, ehuru
icke längre ung, icke vacker men ovanligt täck och behaglig.
Jag stod i tacksamhetsskuld till henne, allt sedan deras
besök i Uppsala vid sistl. års pingstfest, då hon fick vara
medlet att med ett Guds ord lösa mig ur den lagträldom,
i hvilken jag då låg bunden. — Deras hem var särdeles
artistiskt och smakfullt möbleradt. De föreföllo ganska
lyckliga med hvarandra, men likväl kände jag i anden
ett visst tvång; där var ett »något», jag visste ej hvad,
som verkade tryckande. •— När jag på e. m. af Rosenius
tillfrågades, huru jag funnit mig hos Bergers, omtalade
jag för honom denna min känsla. Han ansåg den
möjligen bero däraf, att kapten B., som är nära 30 år äldre
än sin hustru, är ytterligt svartsjuk på denna. — Jag blef
helt förvånad och undrade huru sådana känslor och »onda
misstankar» kunna förekomma hos verkliga kristna; bland
dem borde ju sådana onda ting »icke ens nämnda varda»,
säger oss aposteln. Rosenius frågade då tillbaka om jag
trodde, att de första kristna — dessa som blifvit omvända
genom Herrens heliga apostlar och erfarit all den andens
kraft, hvilken då utflödade öfver församlingen i långt rikare
mått än nu — voro verkliga kristna? »Ja visst», blef
mitt något häpna svar. »Nå väl, läs då första
korintier-brefvets femte kapitel och säg dig sedan själf, om ’verkliga
kristna’ icke kunna ha skäl till farhågor af allehanda slag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
