Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Stockholm 1854, 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bad Eug. M—y att få låna listan för sina kretsar, hvaröfver
jag ^naturligtvis blef mycket glad.
Mars. 2g Thomander har i dag i tidn. »Väktaren» börjat
en granskning af det nya handboksförslaget, som han i
huf-vudsak godkänner, fastän han klandrar dess stilisering, »som
måste ytterligare granskas i väsentlig måtto». — När månne
skola vi få en ny handbok? Om tio år? Om tjugo eller
trettio ? Alla erkänna, att handboken, likasom så mycket annat
i vår kyrkas ordningar, behöfver grundligt reformeras; men
huru, när och af hvem?
Mars 30. Afsände förstlingen af min insamling, 60 kr.,
till de brandskadade i Örebro. — Säkert ännu mer, när
E. Montgomery återlämnar listan.
Mars 31. Då jag på f. m. var hos Rosenius, kom dit
en kringvandrande »magister», vid namn Arsenius — den
skarpaste pratmakare vi någonsin hört. Ehuru han var
fullkomligt obekant för R., som aldrig förr hade sett honom,
bjöd han sig själf kvar till middagen och gjorde sig så
hemmastadd, att både R. och hans fru voro förlägna. (R. sade
sedan, att han ’efter köttet’ haft god lust att visa mannen
på dörren; men den kristliga kärleken höll tillbaka.) A.
talade oupphörligt, med oafbruten svada; han brydde sig
föga om att få något svar. Bland annat hälsade han R.
från alla möjliga personer, bekanta och obekanta, dem han
hade besökt och hvilka han påstod hade bedt honom hälsa
till R. Då R. gjorde invändningen, att han icke kände dem,
svarade A. helt fintligt: »Det kan väl hända; men de känna
pastor Rosenius, och det är hufvudsaken.» (Han kallade
R. hela tiden för »pastor», trots R:s upprepade bestämda
protester.) Agata, barnen och jag plågades oupphörligt af
frestelsen att skratta åt hans sorglustiga dumheter. Jag
försökte tänka på alla möjliga allvarsamma saker, ty jag ville
icke skratta; jag tyckte, att det var synd om karlen, som
fordom hade sett bättre dagar, var en bildad man och mera
värd medlidande än åtlöje. Men huru ofta går det icke
så, att just när man vill vara allvarsam och kämpar mot
löjet, så blir frestelsen därtill ännu värre. Rosenius var
hela tiden allvarlig, och det gick någorlunda äfven för
IVad ström, Ur minnet ock dagboken. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
