Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Stockholm 1854, 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herren. Ty mannen och hans hustru sutto båda gråtande.
På två dagar hade de icke haft mer än litet potatis för sig
och sitt lilla barn. Mannen kunde icke gå ut, och hustrun
blygdes att gå och tigga. De hade ropat till Herren i sin
nöd, men hoppet var nu nära att svikta. — Jag tömde hela
innehållet af min portmonnä (tyvärr icke mer än 3: 24), som
de tackande sade skulle räcka till mat för flera dagar —
och jag löfvade att skaffa dem mer före veckans slut.
När jag på aftonen skulle skrifva in dagens ’debet och
kredit’ i min bok, så tyckte jag mig för första gången kunna
med fullt godt samvete skrifva en god gärning på
»förtjänstsidan». Men just som jag skulle börja skrifva, ihågkom jag,
att när jag tömde min portmonnä, hade den tanken för
ett ögonblick flugit igenom mitt hufvud: »skulle väl N. N.
ha gjort så här?» Genast lade jag bort pennan, och än
mer: jag lade undan hela boken. Jag förstod, att hela denna
metod för »själfbetyg» var dåraktig. Och jag anade, hvad
Melanchton måtte ha erfarit, när han gick miste om Luthers
»hvita häst».*
Vi människor duga ej att bedöma, huruvida våra
gärningar kunna kallas fullt goda; därom dömer allena Gud
* För dem, som icke känna till den händelsen, må den nu här
återgifvas. Luther hade en gång för Melanchton klagat, att han ofta
blefve störd i sin bön af främmande tankar. Melanchton svarade då,
att om man blott allvarligt ville vara andäktig, så skulle inga
främmande tankar förmå att tränga sig in. Då sade Luther: »Broder
Filippus! Jag gifver dig gärna till skänk min vackra hvita häst, 0111 du
i afton kan bedja ens dina vanliga tio ’fader vår’ utan att bli störd
af någon främmande tanke.» M. tyckte, att Luthers anbud var allt för
öfverdådigt frikostigt; men L. stod fast vid sitt löfte. ■—• När aftonen
kom, beredde sig M., såsom alltid, med innerlig andakt till sin bön,
och hade redan, utan att det ringaste störas, hunnit till sitt nionde
»fader vår». Då tänkte han helt hastigt, fastän stilla: »nu blir allt
Luthers hvita häst min ändå!» —- Förskräckt öfver detta syndiga
af-brott började M. på nytt sin bön och ansträngde sig, med hela sin
själs viljekraft, att hålla allt störande på afstånd. Men förgäfves!
Redan vid det sjunde »fader vår» kom nu tanken på den hvita hästen.
Och efter många fruktlösa försök måste M. sluta med att, grundligt
förödmjukad, bedja Gud förlåta ock alla hans tankesynder, samt
följande dagen för Luther tillstå, att denne haft rätt och att M. nog aldrig
på den vägen skulle få Luthers hvita häst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
