Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Stockholm 1854, 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det ena var från L. B—s, som skref: »Kom till mitt
bröllop, du gamle vän och hedersbroder! Det skall stånda
den 16 i nästa månad hos mina svärföräldrar på G—p . . .
Jag är öfverlycklig och belåten, »nöjd med Gud, mig själf
och hela världen», och längtar att få se gamla vänner
omkring mig. Det skall blifva ett gladt och muntert bröllop,
det kan jag på förhand försäkra. Varmt och hjärtligt
välkommen ...»
Det andra var från D. D—m, och visar huru föga en
människa i nödens tid förstår sig själf. (Jag meddelar det
här nedan, till en lärdom och varning för andra att icke
blifva slafvar under sina känslor.)
». . . Mig tyckes stundom, som vore jag en gåta för
mig själf — en mörk, dyster gåta, hvars lösning en gång
troligen blir sorglig. Till världen hör jag icke, men —
jag vet icke heller, om jag hörer himmelen till. Jag vet
väl, att något ’mellantillstånd’ mellan de båda icke finnes.
Men just därför är jag mig själf en gåta, ty då jag icke är
en hel kristen, hvad är jag då? Mig fattas denna innerliga
glödande kärlek till Kristus och till bröderna, denna
under-gifna glädje, denna segerrika kraft, denna jämna, saliga frid,
som måste vara en sann kristens lott och frukt. Jag älskar
väl de lefvande kristna långt mer än världen, men kanske
blott därför, att de gifva mig mer kärlek och
tillfredsställelse än hvad världen ger. Och på det hela älskar jag
ingendera. Rätt och fullt älskar jag ingen, intet, hvarken
andra eller mig själf. Mitt lif är ett ’drönarlif’ utan mål,
utan verkligt lif. Likt en maskin sättes jag i rörelse af
yttre förhållanden, men det inre lifvet felas mig. Jag är
lik ett ur, som stannat: ruskar man det, så knäpper det
till och går — för några ögonblick; men strax därpå är
allt åter tyst. Mig fattas detta, jag vet icke hvad, som
gör att ett fullt oskadadt och uppdraget ur går så jämnt
och säkert.
Och det underligaste är mina hastiga omkastningar från
glädje till sorg, och tvärtom. Så t. ex. när jag i söndags
middag hemkom från kyrkan, knäföll jag vid min soffa, hade
ett det ljufvaste, saligaste samtal med den dyre Frälsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
