- Project Runeberg -  Ur minnet och dagboken : Anteckningar från åren 1848-1898/1902 / Första delen /
405

(1902-1908) Author: Bernhard Wadström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Stockholm 1854, 55

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Midtemot min mor och mig satt i koret ett ungt
fruntimmer, tydligen en förnäm dam, mer än vanligt skön och
nu synbarligen djupt gripen af ordet. Hennes anletsdrag
vore mig bekanta; jag visste, att jag förr sammanträffat med
henne, men kunde icke nu erinra mig hvarest. — När vi
kommit ut ur kyrkan, sade min mor: »Kände du icke igen
fröken Josefine Hamilton?»

Jo, hon var det! I min barndom och första ungdom
hade vi ofta träffats samt lekt och dansat tillsammans i
hennes föräldrahem samt på Haddebo och i Svennevads
prostgård. Men hvad hon utvecklats och förändrats på
dessa åtta år, som förflutit sedan vi sist råkades!

Fröken H. är numera hoffröken hos prinsessan Eugenie
samt hvad än mera är: en varm, troende kristen. (Och några
veckor därefter sammanträffade jag med henne hos E. M—y.
Hvilket återseende! Huru vi tillsammans tackade Herren
för all den nåd, han oss bevisat!)

På aftonen i Engelska kyrkan, där E.lmblad höll en
gripande betraktelse, huru »de fly, våra år». Som en ström,
som en dröm, ilar tiden oss ur händerna. Framåt, framåt
mot evighetens djup! Det gäller att, innan det varder för sent,
komma med i »räddningsbåten» eller »löftesarken» Kristus,
som allena kan rädda själen undan de brusande vågor.

Så är äfven detta år slutadt! Tre ord utgöra
grundtonen i allt hvad jag nu och vid hvarje årsskifte vill säga
till min Gud: Tack! Förlåt! Hjälp! Och såsom en sista,
evigt fortljudande ton ännu ett

Tack och lof!

1855.

Stockholm. Jan. i. Ottesången i Adolf Fredriks kyrka,
där Rosenii broder, Martin R., predikade med lärdom och
stor förmåga. Sedan hörde C. O. R—s på »salen».

På aftonen höll jag bibelförklaring i »mitt pastorat» på
Kungsholmen, Fjellstedts forna skola. Rummen nu alldeles

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:35:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urminn/1/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free