Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 UR MINNET OCH DAGBOKEN.
än tittade åt alla håll. Men ännu var jag icke orolig.
Ty jag visste, att vi skulle till Oxtorgsgränden och att
denna befunne sig i närheten. Jag frågade därför en
gammal gumma med elakt utseende, hvilken just nu kom
gående, åt hvilket håll Oxtorgsgränden låg, »ty jag hade
tappat bort min mor».
Gumman teg en stund, log så ett styggt leende
och pekade åt höger, åt Ladugårdslandshållet till. Jag
sprang då utför de närmaste gränderna, tilldess jag hann
till hörnet af en backe, som jag fick höra kallas
Styck-junkarebacken. När jag då icke ännu fått syn på min
mor, kunde barnahjärtat ej längre stilla sig, utan jag
brast i tårar. Jag var blott sex år, därtill alldeles
främmande i den stora villsamma staden, och fruktade att
jag aldrig mer skulle hitta reda på min mor. Alla
dumma sagor jag förr hade hört, om »barn som gingo
vilse i skogen» m. m., kommo nu för mig och hotade
med alla möjliga äfventyr.
Under det jag så stod gråtande, kom en högväxt
ståtlig artilleriofficer — jag hade redan lärt mig att
skilja de olika uniformerna — och frågade hvarför jag
grät. Då han fått reda på »hela min olycka» för
stunden, log han ett vänligt leende, sade några
uppmuntrande ord, fattade min hand och förde mig tillbaka till
utgångspunkten, svärdfäjareboden. Och se — där gingo
min mor och fru B., sökande mig under den största
oro. Min glädje kan lätt anas. »När slutet är godt, är
allting godt», säger ordspråket, hvars ordalag väl icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
