Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urspårade - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att det skulle gå på det viset! Hur ofta kom jag inte hit
för att se att allt stod rätt till... oj, oj, oj! Och hur ofta
överfölls jag inte därhemma av onda aningar... Gud
bevare var och en för så förskräckliga saker!... Hur ofta
tänkte jag inte på att säga upp den där herrn ... anföraren
för hela det här lösdrivarföljet... Men jag levde i ständig
skräck, ska ni veta... Det är ju ett sånt byke... Bäst att ge
efter, sa jag alltid för mig själv, annars kan det värsta
hända...
Han slog avvärjande ut med handen, lät därpå
fingrarna långsamt glida genom skägget och suckade än en gång.
- Ytterst farliga människor! fortfor han. Och den där
herrn är så att säga deras chef... en riktig rövaranförare!
- Vi ska nog känna honom på pulsen! sade
poliskommissarien i löftesrik ton i det han kastade en hämndgirig
blick på ryttmästaren. Jag känner honom nog...
- Javisst, bror, vi är ju gamla bekanta! bekräftade
Aristid Kuvalda familjärt. Hur ofta har jag inte måst smörja
dig för att du skulle tiga...
- Hörde ni det, mina herrar! ropade poliskommissarien
alldeles utom sig. Vill ni vara goda och lägga det på
minnet ... Det ska han minsann få umgälla! Vänta bara, min
gubbe, du ska allt bli påmind om mig! Jag ska nog få dig
spak, gamle vän!
- Triumfera inte i förtid - gamle vän! svarade Aristid
Kuvalda lugnt.
Läkaren, en ung man med glasögon, betraktade
ryttmästaren med nyfikenhet och rannsakningsdomaren med
en uppmärksamhet som inte bådade gott, medan
Petunnikov oförställt lade sin segerglädje i dagen och
poliskommissarien skrikande och gestikulerande sprang omkring
Kuvalda.
I dörren till härbärget visade sig nu Martianovs dystra
gestalt. Han närmade sig sakta och stannade tätt bakom
Petunnikov, så att han nästan rörde vid hans hjässa med
hakan. Bakom honom tittade diakonen fram med sina
små svullna blodsprängda ögon.
- Ja men mina herrar - låt oss då företa något! föreslog
läkaren.
Martianov gjorde en förfärlig grimas och nös plötsligt
häftigt rätt över huvudet på Petunnikov. Denne skrek till,
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
