Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till slut gav han den i ungefär följande ord:
- Det är ett kvinnfolk, säger jag dig! Och om jag inte
var ett sånt nöt skulle det inte vara något mer med det.
Begriper du? Nå... nu säger du att ett kvinnfolk också är
en människa. Det förstås, hon går på bakbenen, äter inte
gräs, har talförmåga, skrattar... det vill säga, hon är inte
ett djur. Och ändå hör hon inte ihop med folk av mitt
slag... Varför? Ja, det vet jag inte. Jag känner att hon inte
gör det, men varför, det begriper jag inte... Kapitolina till
exempel, vad är det nu hon vill? Hon vill följa med mig,
säger hon... det vill säga leva tillsammans med mig som
min hustru. "Jag vill vara din hund", säger hon... Det är
ju galenskaper! "Min käraste flicka", sa jag, "var inte en
sån toka! Döm själv, hur ska man kunna leva tillsammans
med mig? För det första super jag, för det andra har jag
varken hem eller härd, för det tredje är jag en
landstrykare och kan aldrig stanna länge på samma ställe..." och
en mängd andra saker i den vägen sa jag. Men vad
superiet beträffar, det spottade hon åt. Alla hantverkare super,
säger hon, och det hindrar dem inte att ha hustrur, och
ett hem skulle jag nog få bara jag fick en hustru, och sen
skulle jag inte längre ha lust att ge mig av nån annanstans,
sa hon. Men jag sa: "Nej, Kapa, det går inte - jag vet att
jag aldrig skulle kunna vänja mig vid ett sånt liv." - "Då
hoppar jag i sjön", säger hon. "Äh, du är en toka", säger
jag. Då ger hon sig till att okväda mig av alla krafter.
"Ack, du din långa satan", skriker hon, "din bedragare,
din skamlösa bov, din fridstörare..." och så gick hon på.
Hon var så ursinnig att jag tänkte ta till sjappen. Sen
började hon gråta igen. Och medan hon gråter överhopar
hon mig med förebråelser. "Varför tog du mig bort
därifrån", säger hon, "när du inte vill ha mig? Varför lockade
du mig från min plats", säger hon, "och vart ska jag nu
ta vägen, du din rödhårige usling?" säger hon... Fy tusan!
Vad ska jag nu ta mig till med henne?
- Men varför tog du i själva verket henne bort ifrån det
där huset? frågade jag.
- Varför? Det var en konstig fråga! Jag tyckte förstås
synd om henne. Om man går förbi och ser en människa
sjunka ner i ett moras så tycker man synd om henne, det
gör väl var och en. Men att sätta bo och så vidare - nej
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
