Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Låt oss inte mer orda om den där smörjan... Är man
en gång född, så får man väl leva och låta bli att tänka,
sade Konovalov mörkt.
Och ukrainaren ansåg det nödvändigt att tillägga:
- Och inte bråka heller, för när stunden är inne blir du
till stoft vare sig du vill det eller inte... Ligg stilla och tig,
det är det klokaste - varken med hand eller mun kan du
rädda dig undan ...
Han fick ett häftigt hostanfall och spottade ursinnigt in
i elden. Omkring oss rådde en dov tystnad som om allt
hade höljts i mörkrets täta dok. Himlen över oss var också
mörk, månen hade ännu inte gått upp. Havet snarare
anades än syntes, så tätt var mörkret framför oss. Det var
som om en svart dimma hade sänkt sig över jorden. Elden
slocknade....
- Om vi skulle gå och lägga oss? föreslog ukrainaren.
Vi kröp in i grottan och lade oss med huvudet i det fria.
Vi teg alla tre. Konovalov låg orörlig som om han var
förstenad. Ukrainaren kastade sig av och an och skallrade
alltjämt med tänderna. Jag låg länge och såg på de
glimmande kolen efter elden; först glödde kolet klart, så blev
det mindre, täcktes av aska och försvann under den. Och
snart återstod av elden ingenting annat än en varm fläkt
som svepte över mitt ansikte. Och jag tänkte: Så är det
med oss allesammans: vi tänds och slocknar... Den som
bara kunde brinna riktigt klart så länge det varar!
Tre dagar senare skildes jag från Konovalov. Jag skulle
gå till Kuban, och dit ville han inte följa med. Men vi
skildes i den övertygelsen att vi skulle träffas ännu en
gång.
Så skedde dock inte...
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
