Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett par lumphandlare från gränden kom in på krogen,
gick fram till disken och började halvhögt prata med
Savka. Han berättade något för dem i hemlighetsfull ton
och blinkade i riktning mot Artem och Kain, varpå de
andra förvånat betraktade dessa två och småskrattade
spefullt. Kain märkte deras blickar och bävade. Men
Artem var fördjupad i sina tankar, han såg sig själv på
ängen med lien i hand... lien viner, och med ett sakta
prasslande faller gräset för hans fötter ...
- Gå nu, Artem ... eller om ni vill, så kan jag gå... det
har kommit folk, sade Kain viskande. De skrattar åt er
för min skull...
- Vem skrattar? röt Artem, väckt ur sitt drömmeri, och
såg sig omkring med rullande ögon. Alla de närvarande
föreföll honom allvarliga och endast sysselsatta med sina
egna angelägenheter - inte en enda blick uppfångade han.
Med strängt rynkad panna sade han till juden:
- Hör nu, du ljuger... beklagar dig utan skäl!... Så har
vi inte gjort upp det! Beklaga dig bara när de verkligen
gör dig något. Eller kanske du sa det med flit... ville sätta
mig på prov?
Kain såg honom in i ögonen med ett smärtsamt leende
och svarade inte. Ännu ett par minuter satt de där
tigande. Därpå steg Kain upp, hängde sin varulåda om halsen
och gjorde sig i ordning att gå.
- Tänker du gå? Nå adjö då - gör goda affärer!... Jag
sitter här ännu en stund!
Med sina båda magra små händer skakade Kain sin
beskyddares väldiga labb och avlägsnade sig skyndsamt.
Så snart han hade kommit ut på gatan gömde han sig i
en vrå, varifrån han kunde se krogdörren, och väntade
där. Han behövde inte vänta länge. Snart visade sig
Artems gestalt i dörren som i en ram. Hans ögonbryn var
dystert sammandragna, och hela ansiktet hade ett
spejande uttryck som om han varje ögonblick fruktade att få se
något obehagligt, vars anblick han helst ville undvika. En
lång stund blickade han uppmärksamt in i trängseln,
sedan återtog hans ansikte sitt vanliga, likgiltigt lättjefulla
uttryck, och han skred fram genom hopen åt det håll där
gränden svängde av upp mot berget - förmodligen för att
uppsöka sin älsklingsplats.
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
