Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugosex och en - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blick, liksom trött av att se på slavar av vilka det inte
längre väntade något mänskligt utan endast föraktade
med den överlägsna vishetens kalla förakt.
Dag efter dag stod vi där i den kvava stinkande luften,
i mjöldammet och smutsen som våra fötter hade dragit in
från gården och knådade degen och bakade kringlor som
vi fuktade med vår svett, och vi hatade vårt arbete med
bitter hätskhet, vi åt aldrig av vad våra händer frambragt
utan föredrog svart bröd framför kringlorna. Sittande
mittemot varandra vid det långa bordet - nio på vardera
sidan - rörde vi i timtal mekaniskt våra händer och
fingrar, och vi var så vana vid vårt arbete att vi aldrig såg på
vad vi gjorde. Och vi hade sett på varandra så till leda att
var och en av oss kände till varenda rynka i kamraternas
ansikten. Ingenting hade vi att tala om, och det hade vi
vant oss vid, så vi teg hela tiden, om vi inte grälade, för
alltid kan man ha något att gräla om, isynnerhet med
arbetskamrater. Men till och med grälade gjorde vi sällan,
för vad är man väl istånd till när man är halvdöd, när
man är som ett stenbeläte och alla ens känslor är
förkvävda av arbetets tryck? Tystnaden är endast svår och
plågsam för dem som redan har sagt varandra allt och
inte har något mer att säga; för människor som aldrig
har börjat tala är det helt enkelt och lätt att tiga ... Men
ibland sjöng vi, och vår sång började på så sätt att mitt
under arbetet suckade plötsligt någon djupt som en
trött-körd häst och uppstämde sakta gnolande en av de
släpande sånger, vilkas milt klagande melodi alltid lättar den
tyngd som trycker den sjungandes hjärta. En av oss
sjunger alltså, och vi andra lyssnar i början tyst till hans sång
som flämtar och släcks under det tunga källarvalvet likt
en liten eld ute på stäppen en kulen höstdag, då den grå
himlen hänger som ett bly tak över jorden. Så faller en
annan in, och nu dallrar redan två stämmor sakta och
melankoliskt genom den kvava luften i vårt källarhål. Och
plötsligt griper flera röster på en gång fatt i melodin, och
den höjer sig som en svallvåg, blir starkare och
högljud-dare och tycks spränga ut de fuktdrypande tjocka
väg-garnà i vårt stenfängelse...
Snart sjunger vi alla tjugosex. De högljudda, längesedan
samstämda rösterna fyller bageriet, ja sången tycks inte
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
