Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugosex och en - 1 - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få rum där, den slår mot stenväggarna, stönar, gråter och
fyller hjärtat med en bitter smärta, öppnar åter de gamla
såren och väcker en längtansfull saknad... Sångarna
suckar djupt och tungt, en och annan tystnar plötsligt, hör
länge på hur kamraterna sjunger och faller sedan åter in
på nytt. Andra sjunger med slutna ögon, och kanske
förefaller dem sångens breda mäktiga flod som en solbelyst
väg som sträcker sig långt i fjärran och på vilken de ser
sig själva vandra...
Lågorna i ugnen fladdrar alltjämt, ugnsspaden skrapar
mot tegelstenarna, vattnet puttrar i kitteln, och återskenet
från elden på väggen dallrar upp och ner och gör narr i
tysthet... Men i de främmande orden sjunger vi ut vår
slöa sorg, den tunga saknaden hos levande varelser
berövade solens ljus, den längtansfulla saknaden hos slavar.
Så levde vi tjugosex därnere i källaren, och vårt liv var så
tungt och tryckande som om hela det stora
trevåningshuset över oss var byggt direkt på våra axlar...
2
Men utom sången hade vi också ett annat gott, något som
vi älskade och som måhända ersatte solen för oss. I andra
våningen av vårt hus fanns en guldstickarverkstad, där en
mängd unga flickor arbetade, och där hade man en
husjungfru, den sextonåriga Tanja. Varje morgon tryckte sig
ett litet rosigt anlete med glada blå ögon intill glasrutan
på dörren som ledde från förstugan in i bageriet, och en
klar vänlig röst ropade åt oss:
- Fångar små! Ge mig lite kringlor!
Vi vände oss allesammans om vid det välkända ljudet
och såg glatt och godmodigt på det oskyldiga flickansiktet
som så förnöjt smålog emot oss. Det hade blivit oss en
kär vana att se den mot glasrutan tryckta nästippen och
de små vita tänderna som glänste fram mellan de
småleende röda läpparna. Vi rusar fram för att öppna dörren
för henne och knuffar undan varandra, och så träder hon
in söt och glad och ställer sig framför oss med förklädet
utsträckt och huvudet en smula på sned, alltjämt
småleende. Den långa, tjocka, kastanjebruna flätan har fallit
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
