Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugosex och en - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram över axeln och hänger ner på bröstet. Och vi
smutsiga, svarta, fula karlar ser upp till henne - för
dörrtröskeln, på vilken hon står, är fyra trappsteg högre än golvet
- och önskar henne godmorgon och säger henne ett par
ord, alldeles särskilda ord som vi bara säger till henne.
När vi talar med henne blir våra stämmor mildare och
vårt skämt oskyldigare. Allting är något särskilt när det
gäller henne. Bagaren tar ur ugnen en spade full av de
bäst gräddade och brunaste kringlorna och kastar dem
behändigt i Tanjas förkläde.
- Akta dig bara så att du inte kommer rätt i famnen på
mästaren, varnar vi henne alltid. Hon skrattar skalkaktigt
och ropar muntert åt oss:
- Adjö, fångar små! och försvinner fort som en liten
råtta.
Det är alltsammans... Men långt efter det hon har gått
pratar vi om henne, alldeles upprymda och säger precis
detsamma som vi sade igår och alla dagar förut, eftersom
både hon och vi och allt omkring oss är precis likadant
som det var igår och alla dagar... Det är förfärligt
pinsamt att leva så, medan ingenting omkring en förändras,
och om detta eviga enahanda inte fullständigt dödar
själen så blir det med varje dag allt outhärdligare... Vi
brukade tala om kvinnor på ett sätt som ibland kom oss
själva att vämjas vid våra skamlöst råa ord, men det var
förklarligt, för de kvinnor vi kände var nog inte bättre
värda. Men om Tanja sade vi aldrig ett ont ord; ingen av
oss skulle någonsin ha tillåtit sig ett vågat skämt i hennes
närvaro, och ännu mindre skulle det fallit någon in att
våga röra vid henne. Kanske kom det sig av att hon alltid
var en så kort stund hos oss; hon glimtade förbi våra
ögon som ett stjärnskott på himlen och försvann - eller
kanske berodde det på att hon var så liten och vacker, för
allt skönt väcker vördnad till och med hos de råaste
människor. Och fast vårt hårda arbete hade gjort oss till slöa
lastdragare var vi likväl människor och kunde, som alla
människor, inte leva utan att ha något att dyrka. Någon
bättre än hon fanns inte ibland oss, och ingen utom hon
ägnade någon uppmärksamhet åt oss därnere i källaren
- ingen av alla de många människor som bodde i huset.
Och slutligen - och det var nog det förnämsta skälet - an-
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
