Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugosex och en - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår bagare skrapade häftigt med ugnsspaden mot
spi-selhärden och utbrast plötsligt i spefull ton:
- Att rycka upp små grantelningar behövs det ingen
stor styrka till, men försök en gång med en riktig fura...
- Menar du det där åt mig? frågade soldaten.
- Javisst...
- Vad vill du säga med det?
- Ingenting... det undföll mig bara i hastigheten.
- Nej, vänta! Vad är det du syftar på? Vad är det för
en fura?
Vår bagare svarade inte utan började ivrigt syssla vid
ugnen. Han kastade in de jästa kringlorna, tog ut de
fär-diggräddade och slängde dem bullersamt ner på golvet åt
pojkarna som radade upp dem på bastsnören. Han tycktes
ha glömt soldaten och samtalet med honom. Men soldaten
hade plötsligt blivit orolig. Han steg upp och gick fram
till ugnen, där han var nära att få en knuff i bröstet av
spadskaftet som krampaktigt for omkring i luften.
- Nej, du måste säga vem du menar. Du har förolämpat
mig... Mig kan ingen motstå... hör du, ingen enda! Och
du säger mig förolämpande saker ...
Han föreföll verkligen sårad på fullt allvar. Han hade
kanske ingenting annat att yvas över än sin förmåga att
tjusa kvinnor; kanske var den det enda livskraftiga hos
honom, det som kom honom att känna sig som en levande
människa.
Det finns folk som anser en kroppslig eller andlig
sjukdom, som de lider av, som det bästa och värdefullaste i
livet. De släpar den med sig hela sin levnad, lever endast
i den, när sig därav, beklagar sig över den för andra och
riktar därigenom uppmärksamheten på sig, vinner andra
människors deltagande, och det är det enda de bryr sig
om. Ta ifrån dem denna sjukdom, kurera dem, och de
blir olyckliga därför att de mister sitt enda livsintresse och
står där alldeles tomma. En människas liv är stundom så
fattigt att hon ofrivilligt tvingas att anse sitt lyte för något
gott och leva i det; man kan rentav säga att människorna
ofta blir andligt lytta av pur ledsnad.
Soldaten var som sagt allvarligt förolämpad; han gick
löst på vår bagare och röt:
- Du måste säga vem du menar!
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
