Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugosex och en - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
En månad hade förflutit. Soldaten bakade sitt småbröd,
gick och promenerade med guldbrodöserna och kom ofta
in till oss men berättade ingenting om sina erövringar utan
vred bara på mustascherna och slickade sig belåtet om
läpparna.
Tanja kom fortfarande varje morgon till oss för att
hämta kringlor och var glad, söt och vänlig som alltid. Vi
försökte tala med henne om soldaten - hon kallade honom
"en glosögd kalv" och andra spefulla öknamn, och det
lugnade oss. Vi var stolta över vår flicka då vi såg hur
guldbrodöserna slets om soldaten. Tanjas sätt emot
honom höjde oss alla i våra egna ögon, och liksom för att
härma henne började vi också bemöta honom med en viss
ringaktning. Men henne älskade vi ännu mer än förut och
hälsade henne ännu gladare och hjärtligare om rnornarna.
En gång kom soldaten in till oss en smula påstruken,
slog sig ner och brast i skratt, och då vi frågade honom
vad han skrattade åt förklarade han:
- Det är två av flickorna som har varit i slagsmål för
min skull... Lidka och Grusjka... Så de tygade till
varandra! Hahaha! De slet varann i håret och vräkte omkull
varann i farstun, och där låg de... den ena under och
den andra ovanpå... hahaha! De klöstes i ansiktena och
slet sönder kläderna... det var så att man kunde skratta
sig fördärvad! Men varför kan kvinnfolk aldrig slåss på
anständigt vis? Varför ska de jämt klösas, va?
Han satt där på bänken så frisk och munter och fin och
bara skrattade. Vi teg. Denna gång var det något hos
honom som förargade oss.
- Men vad jag har för en tur hos fruntimmer! Man kan
skratta sig fördärvad. Jag behöver bara blinka så är det
färdigt! Ta mig fan, om det inte är sant.
Han sträckte upp sina vita, med guldglänsande hår
täckta armar och lät dem med en högljudd smäll falla ner
på knäna. Och han såg på oss med en glatt förvånad blick
som om han själv häpnade över sin märkvärdiga tur hos
det täcka könet. Det fylliga rödblommiga ansiktet glänste
av förtjust självbelåtenhet, och han slickade sig återigen
begärligt om läpparna.
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
