Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 DEN lyckliga åldern
sin ungdom tills man ibland hatar var stol, vart
bord, var tavla som har glott från sin plats i
hela ens liv — är ett medvittne till varje ens hem-
ligaste sorg och nederlag. Vakna och på förhand
känna till alla de små händelser och ord, som
oföränderligt droppa ner över en på vissa tider
och stunder.
Aldrig blir man fullvuxen i sitt hem. Jag som
har sett min mor tappert strida sig igenom oss,
då vi voro små, kan du förstå hur omyndig hon
kan göra en? Men gud, vad det skulle vara for
en rikedom att veta att om jag inte vore där, satt
det någonstans någon, för vilken jag var den jag
varit som barn, en, vilkens kärlek jag aldrig
kunde förspilla.
Hon var förresten gift, då hon var vid min
ålder. Så att vad förstår hon av det. Inte för att
jag ville att hon skulle förstå det, inte för att allt
i världen. Men detta olidliga att hon förstår allt,
men bara inte det innersta.
__ Jag skulle önska, sade Uni sent omsider.
Charlotte skrattade sitt låga skratt.
— Nå?
__ Ja, jag kan gärna säga det. Att du blev
kär, riktigt på liv och död.
Den andra nickade långsamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
