Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 DEN LYCKLIGA ÅLDEKN
drogo i det åt var sitt håll, när det var dag var
fina trådar i det som blevo söndergnagda av små
och fula saker — då var det bättre att slita det
tvärs av.
Så kär som han var i henne! Kristian Iljelde
dolde ansiktet i händerna. Och hon höll av ho-
nom, ja, det gjorde hon.
Men det var ändå omöjligt. Denna eviga, pi-
nande misstro. Aldrig kunde de vara fullkom-
ligt ärliga mot varandra, aldrig mot sig själva.
Han hade inte kunnat hålla tillbaka en tanke i
dag, nu går hon, nu ligger hennes väg klar, du
är bara i vägen. Och han själv, hade han inte
haft sina hemliga tankar: nu är hon snart din,
helt och hållet, han hade tänkt att hans hem,
hans kärlek, hans barn, de skulle binda henne
— vinna henne kallade han det själv, men binda
hennes vingar hade han menat.
Det var fult, avskyvärt. Som nu i höst, då
hon varit tillsammans med Thorne. Han var
svartsjuk, dolde det men gick och misstrodde.
Inte för att Thorne var något annat än en barn-
domsvän, men att hon gick och längtade efter
de kretsar, dit han hörde, snobbarna, kallade
han dem, societeten, som det hette. I alla hän-
delser kretsar, dit han aldrig hade någon utsikt
att föra in henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
