Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Elektriciteten och dess rörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återigen andra ämnen, t. ex. lack, glas, silke, torr luft, ej
kunna fortleda densamma. Ämnen av det senare slaget
kallas oledare eller isolatorer, av det förra slaget ledare.
Mellan ledare och oledare finnes ingen skarp gräns.
Om ena änden av en ledare, t. ex. en metalltråd,
laddas med positiv, och den andra samtidigt med negativ
elektricitet, blir naturligtvis följden härav den, att de
olikartade elektricitetsmängderna störta varandra tillmötes
utefter tråden. Denna företeelse har fått namnet elektrisk
ström. Med strömmens riktning menar man alltid den
riktning, i vilken den positiva elektriciteten rör sig.
Benämningen elektrisk ström är tydligen hämtad från
en jämförelse med våra vattendrag, strömmar och floder.
Alldeles som man talar om vattenmängden i en flod, talar
man om den elektriska strömmens strömstyrka. Med en
flods vattenmängd menas nämligen den mängd vatten, som
på en viss tid rinner igenom ett tvärsnitt av densamma,
medan man med strömstyrkan hos en elektrisk ström
menar den mängd elektricitet, som på en sekund liksom
rinner igenom ett tvärsnitt av den ledare, genom vilken
den går fram. Vidare svarar mot höjdskillnaden mellan
två punkter av floden potentialskillnaden (spänningen)
mellan två punkter av en elektrisk ström.
För att kunna bilda oss en föreställning om, huru
man med tillhjälp av elektriciteten kan telegrafera utan
tråd, måste vi först lära känna ett par av den elektriska
strömmens verkningar, elektromagnetismen och
induktionses fenomenet. Med elektromagnetism menas strömmens
förmåga att kunna göra järn magnetiskt. Lindar man kring
en järnstav med silke överspunnen (isolerad) ledningstråd,
t. ex. några hundra varv, och släpper en elektrisk ström
härigenom, blir järnstången därav magnetisk, d. v. s. den
strävar att med sina ändar draga till sig i dess närhet
befintliga järnstycken. Denna järnstångens magnetism varar
lika länge, som strömmen kretsar kring densamma. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
