Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Profnummer. 15 april 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UDE-OCH- HEMMA
bodde en personlighet. Enkelhet präglade det hela,
men smak och kultur. Min blick fångade ett litet
porträtt af Oscar II, och en dunkel hågkomst af ett
möte mellan honom och henne med thy åtföl-
jande dekorering sväfvade genom mitt hufvud
— — då står hon framför mig, anspråkslöst klädd
i mörkt, en klädning med stil. - Hon hälsar mig
med ett leende, hjärtligt och äkta, hennes hand
ordnar bland några färdigskrifna bref å skrifbor-
det — och intervjun börjar.
Hon är ju här för att filma, och naturligtvis
frågar jag henne, hvad hon har att säga till diskus-
sionen om film och drama.
— Filmen är ju föraktad — tillbakasatt. Man
talar om högre och lägre slag af konst och litera-
tur, man värdesätter dramatik enligt samma prin-
cip, men när det blir fråga om film, ja, då är skill-
naden bortfallen. Film är film — och på grund-
valen af den argumenteringen fördömer man den
utan vidare, Det är uppenbart att häri ligger en
orätt. Filmen saknar naturligtvis det talade or-
det, men i motsats till detta når den en vidare pu-
blik än talscenen.
Jag kom under öfverresan hit i samspråk med
en ryss, och han berättade att städerna i norra
Ryssland stå i fullkomlig afsaknad af andra nö-
jen än filmen. Men denna är förståelig också för
de lägre lagren af befolkningen. När man betän-
ker analfabeternas antal i Ryssland, och folkets
låga bildningsgrad, då fattar man, hvarför han till-
mätte »lefvande bilder» en stor betydelse. Dess
folkuppfostrande verkan kan ej förnekas.
Det bittraste klandret mot filmen kommer
från författare och teaterdirektörer. Men man
bär fram svaga skäl. i
Hvad beträffar filmens förmåga att återge
"scenisk konst, så är den begränsad: Talet, rösten
kan ej reproduceras. Äfven mimik och gester
ges ofta orätt af filmen, en del af nyanseringen går
städse förlorad, men man bör dra sig till minnes,
det uppfinningen i fråga allt ännu är relativt ung.
I alla fall utgör den en demokratisering af kon-
sten, i så måtto, att denna blir tillgängligare. Ef-
ter några år af utveckling komma naturligtvis de
nuvarande resultaten att öfverträffas. Nu är
det ofta nog blott en lyckträff, om en åtbörd upp-
fångas riktigt å plåten; svårigheter återstå allt
fortfarande att öfvervinna, när det gäller ett exakt
återgifvande af rörelser och dylikt. Men allt detta
ställer främst kraf på den spelande, och den, som
vinner därpå är just skådespelerskan eller skåde-
spelaren.
För mig har filmen varit en storartad skola.
Jag går så långt, att jag säger, det hvarje skåde-
spelare borde filma ett eller två år. Det ges föga
en bättre sporre till utveckling — själfutveckling.
Redan detta att kunna se sig själf — är oskatt-
bart.
En ting saknar man dock, när man filmar: pu-
bliken. Det går ej att »spela upp» sig. På en
scen känner man sympatin, förståelsen slå mot
sig från salongen; detta eggar. Men filmappara-
ten eliminerar kontakten med åskådaren.
— Kommer fru Nansen att återvända till tal-
scenen, eller har filmen lagt fullkomligt beslag
på Eder?
— Återvända till scenen! Javisst. Efter par
tre månader reser jag hem på »vacation», och an-
tagligen kommer jag då att spela i Köpenhamn.
I höst återvänder jag hit för att uppträda å ame-
rikarisk scen, naturligtvis på engelska. (Fru Nan-
sen talar en vacker och böjlig engelska).
— Helsingfors! Jag har så härliga, förtju-
sande minnen från Finland. Jag vågar inte kom-
ma igen. ’Il ne faut jamais revenir å ses grands
amours. Snart är det åtta år sedan mitt sista
Finlandsbesök. Jag fruktar den finländska pu-
bliken skulle finna mig gammal och ful.
Jag vågade en protest mot- detta sista utta-
lande, hvarefter intervjun gick vidare i samtals-
form, och plötsligt tangerades Reinhardt.
— Hvad jag tror om Reinhardt! ’ Måhända
är jag »ganske ene» i min åsikt om honom. Jag
anser, att han gjort stor skada. Han nivellerar
konsten genom den — visserligen — storartade
och magnifika apparat han sätter i gång. De
sceniska ’arrangementen imponera ju — och äro
utomordentliga, men jag har aldrig än gått från
en Reinhardt föreställning med någon djupare
behållning. Han förintar individualiteten under
det väldiga maskineriet. Särskildt minnes jag
nu en återgifning af Köpmannen i Venedig. —
Scenerierna, kulisserna voro förträffliga. Man hade
intrycket af att se genom ett praktfullt plansch-
verk öfver Venedig. Nu efteråt frågar jag mig:
hvem var Portia? hvem var Shylock? och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
