Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Profnummer. 15 april 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HIEMMA
minns ingen af karaktärerna i dramat. — Jag erin-
rar mig också en annan tragedi: Kung Oidipos,
gifven af Reinhardt i en- cirkus: Där var fyra
hundra personer i manegen. De skreko, klagade
och sjöngo. Moict var Oidipos. Han var tvun-
gen att skrika »for at få stemmen gennem det
store rum» — han skrek så att svetten pärlade på
hans panna. Plötsligt gjorde han ett fall från top-
pen af den oerhördt höga »trappan» — det var
»et glimrende akrobatisk konststycke» och publi-
ken satt i häpnad. En dam bredvid mig frågade:
Tror Ni han stötte sig? Men under allt detta lef-
verne gingo mina tankar vida vägar därifrån. För
mitt sinne stod hågkomsten af ett annat uppfö-
rande af Kung Oidipos, för åratal sedan. Det
var på Folkteatern i Köpenhamn. Den stora
franska skådespelaren Mounet Sully gästade tea-
tern. Han spelade den olycklige konungen. Där
var ingen iscensättning att tala om, »det fattigste
dekoration, så tarfvelig at den kändes latterlig».
Men hvem gaf akt därpå! hvem gitte skänka slikt
en tanke! Då budskapet bragtes om konungens
förfärliga dåd mot sig själf, då blef där ett ögon-
blick tyst på scenen — och någonstans »langvejs»
borta steg en klagan, en på samma gång sällsamt
beklämmande gruflig klagan. En skälfning gick
genom publiken: hvad var det? — för guds skull,
hvad var det? Man vågade ej andas, utan satt
blek och kall af fruktan, af något förmer än fruk-.
tan — något vidunderligt stort — men hvad? Och
med ens förstod vi — denna skälfvande klagan,
som steg och steg — den gaf uttryck för en själ i
nöd och vånda, för en smärta, hvarom vi intill nu
intet vetat, en smärta så gränslös, att det syntes
naturligt och rätt, att en mänska för att döfva
den måste stinga ut sina ögon, för att åtminstone
under några sekunder kunna glömma själens oer-
hörda kval för kroppens. Men vi kände mera än
detta, vi anade att vi stod ansikte mot ansikte
med den stora konsten. Och vi böjde oss inför det
heliga. — —
För öfrigt, Reinhardt är ej skaparen af sin egen
teater; han är förnyare och modärniserare af Mei-
ningens experiment. t
Jag fylkar mig alltså icke bland Reinhardt-
beundrarna, ty från min synpunkt sett lefver
konsten på individualiteten — utan utpräglad
personlighet — svag konst.
Nu vände samtalet in på konst och betingel-
ser för en konstnär, och gick vidare in på be-
tydelsen för konstnärer att komma ut, att
resa, att se andra nationers konst och möta an-
nan miljö.
— Åtminstone är detta af oerhörd betydelse
för konstnärer, som tillhöra ett litet folk. Jag
för min del fångar in en mängd af intryck från
hvarje nation jag kommer i beröring med. Ame-
rika har gett mig åtskilligt. Amerikanarna äro
ett ungt folk. Dess ungdom betingar dess rast-
lösa sträfvan, därpå beror den fart det presterar.
Hemma hos oss i Skandinavien reser ungdomen
till Tyskland, till Frankrike, till England. Nej,
hit öfver skulle de komma. Här lär man sig först
och främst att arbeta. För hvarje mänska och
särskildt för en konstnär är arbete ett oundvik-
ligt godt. Och en sann konstnär känner fröjd
öfver att få arbeta strängt.
Apropos konst och nationalitet, så drar jag
mig till minnes en iakttagelse gjord under resor
genom Frankrike, England, Tyskland och Ame-
rika; den att skandinavisk konst väl uthärdar
jämförelse med dessa länders, eller rättare, öfver-
träffar dem.
Vi kom vidare att tala om teatern i Moskwa,
och fru Nansen yttrade en önskan att bli i till-
fälle närmare studera rysk konst, Den ryska litte-
raturen hade på henne gjort ett djupt intryck.
Väl inne på literaturens område lade madame
Nansen i dagen en ovanlig beläsenhet. Hon till-
stod, att hon känt sig starkt dragen till deka-
dans-literaturen med dess konstnärlighet. Men
kriget, och den ohyggliga summa af tragik det
innebar, hade i mycket omvärderat hennes tan-
kar. — När hon nämnde kriget, for där en skugga
öfver hennes drag, som vittnade om, hur djupt hon
kände smärtan öfver detta drama, som nu öfver-
går Europa med förödelse och förstörelse. - Ord
och åter ord, beklagande och veklagande, har jag
hört uttalas om kriget, men få ha med samma all-
var, med lika djup medkänsla nämndt detta ämne
som Betty Nansen. Det var ingen mjuk och vek-
lig känslighet — det var allenast några korta ord,
men tonfallet, blicken talade mer än orden. —
Hon fortsatte:
— Vi behöfver en skald, som äger kraft och
glöd att sjunga ut allt hvad som rörs i tiden, vi
n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
