Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o II. 15 maj 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
Vi utbytte en blick, här kunde man kanske
få några närmare upplysningar om förhållan-
dena. Så utspann sig ett snart ganska lifligt
samspråk oss emellan och när vi närmade oss
resans mål, befanns det att gumman skulle
stiga ur vid samma station emedan hon var
nära granne till Näs, men att hon skulle färdas
hemåt i båt, medan vi fingo anbud på häst till
ort och ställe.
»Vi gno nog båda åt samma håll i alla fall,»
sade vår fryntliga granne och räckte fram en
stadig, svettdrypande hand till farväl, »och om
herrskapet, när ni besett«härligheten på Näs
ha lust att hälsa på hos far och mig, så är
det bara en liten ginväg genom skogen, och
jag skall koka godt kaffe och bjuda på färsk
fisk, om far haft sin vanliga tur med krokarna.»
Naturligtvis tackade vi hjärtligt för den vätn-
liga inbjudningen ifall vi verkligen hamnade
på Näs; det var ju alltid roligt att hafva »en
vän i viken» som ordspråket säger, när man
kommer till en okänd trakt. > Så skildes vi,
men från vårt skramlande fordon kunde vi då
vägen en längre stund gick utmed sjöstranden,
ännu med blicken följa den lilla skärgårdsbåten
rodd af vana armar, medan en liten, rund figur
på akterbrädan ihärdigt hviftade en afskeds-
hälsning med den rutiga bomullsnäsduken.
Efteråt besinnade vi, att gumman i det hela
talat bra litet om Näs, så datt vi voro temme-
ligen lika ovissa derom, som innan vi reste.
Jag kan också inskränka berättelsen om vårt
besök där till minsta möjliga. Det hela bestod
nämligen mest af ramlade illusioner, en erfa-
renhet som man tyvärr ofta får göra i vår
växlande värld.
Simstället hade grått lerbotten, vägarna voro
ofarbara och filmjölken hvaraf vi sågo en skymt
i det illaluktande farstuskåpet — om den tala
vi allra minst. Något modfällda, ej minst för
barnens skull och ganska hungriga, funderade
vi just på hvar vi skulle slå oss ned för att
äta våra medförda smörgåsar, inomhus var det
" både osnyggt och ogästvänligt, då till vår glädje
helt plötsligt reskamraten från järnvägskupén
uppenbarade sig som kommen från skyn i rätta
ögonblicket.
Hon såg så genomlandtlig och fryntlig ut
23
i sin korta, gräsgröna kjol af stadigt hemma-
väft ylletyg och sitt rena bomullsförkläde.
»Se jag tänkte som så, att jag skulle sticka
mig öfver hit när jag kom hem, och se huru
det stod till med herrskapet», hälsade hon.
På hennes min kunde man väl se, att hon
anat utgången af vårt besök, men i anseende
till grannsämjan ej på förhand velat varna oss.
»Jaså herrskapet stanna då inte här?»
»Nej, de tyckas vänta en rik handlande i
morgon,» sade min man »vi få nog se oss om
efter något annat till sommaren.»
>Kaffepannan ryker hemma hos oss» neg
den lilla gurhman »och far har haft fiskelycka.»
Med ett uppriktigt tack för välmeningen,
som nu kom oss synnerligen väl till pass, följde
vi gumman på den lilla torra stigen genom
vacker barrskog. Vägen var ej lång och på
andra sidan en äng och en löfrik hage, låg där
en idyllisk röd stuga med hvita fönsterkarmar
och doftande granris på trappstenen framför
förstugudörren.
Inomhus var det lika trefligt, blänkande
rent och gammaldags enkelt, med målade bän-
kar och -bord, väggsäng med rutiga bomulls-
omhängen och ett hörnskåp med stiliserade
rosor och årtalet 1760 på innerdörren. Bakom
stugan fanns en kammare, gummans stolthet.
Hvita gardiner hängde för fönstret, der stod en
gungstol som far slöjdat och mors grönmålade
utstyrselkista. På bordet låg en hemmaväfd
bländhvit serviett och där tronade kaffekop-
parna med förgyllda inskriptioner: »Jag gratu-
lerar» och »Många lyckönskningar» omyexlade
mellan sirliga blomsterslingor. Grädden var
tjock och kaffet doftade godt, och när värdin-
nan gläntade på grytlocket i spiseln, simmade :
färskfisken fet och lockande i sitt spad. Jag
vet inte när en måltid skulle smakat oss bättre
och när vi slutat och min man tändt sin cigarr
och : bjudit värden en annan, sade han helt
plötsligt: »Här tänker jag hyra för sommarenl»
Jag såg häpen på honom och värdinnan log
ett bredt löje, men »vår far» svarade lugnt:
»Det går nog för sig,»
Naturligtvis hade vi två, mor och jag, på
kvinnors vanliga vis, till en början tusen in-
vändningar. Lokalen var ju altför inskränkt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
