Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o II. 15 maj 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
hvar skulle värdfolket själfva bo om viinkräk-
tade stugan etc. etc, men min man och hus-
bonden höllo i sig. Allt var möjligt, ja till och
med lätt utförbart.
På vinden kunde man utan svårighet med
några bräder ordna kojen åt de äldre barnen.
Bo fick sofplats med far och mor 1 stugkam-
maren och trotjänarinnan, Hederliga Manda,
skulle få rå om både köket och sparlakans-
sängen. Matbordet hade godt rum i förstugan
och fiskarfolket hade mången sommar förr sökt
sig ut till boden på andra sidan gården för
att få svalka om nätterna.
Det var alldeles märkvärdigt huru alla våra
motskäl. och invändningar slogos omkull och
blefvo till intet för våra häpna blickar.
Mjölken fick man från »gården», en half
kilometer högre upp, fisken väntade på att fån-
gas och mor Ijenas höns värpte alldeles rasande
till sommaren. Kort om godt, när vi åter satte
oss upp i kärran för att rulla tillbaka till sta-
tionen, var allting klappadt och klart och vårt
»sommarbo», en lefvande verklighet. »Vårt
sommarbo», ja så kallade vi det genast i våra
tankar och det namnet har hållit ut, nu är det
sju åt — tänk sju år — vi vistats här hvar
sommar, barnen och jag och far när han haft
en Jedig stund... Huru man kan fästa sig vid
en sådan liten tarflig jordfläck, ty sanningen
måste fram, vårt sommarbo har inga storslagna
vyer eller leende stränder, om berg och höjder
är det ondt och endast mot gränsen mellan
Näs och oss ha vi skog. Lyckligt nog, ty med
dess brokigt varierande sommargäster längta
vi ingalunda att sällskapa.
Kring själfva stugan finnes icke ett träd,
bara några krusbärsbuskar och en marig syrén
som hvar midsommar fyller mitt sinne med
doftfyllda barndomsminnen. För att få skugga
flyttar jag mig således stugan rundt och gos-
sarna äro outtröttliga med mors bord och stol.
Det är så trångt vid matbordet att man
sitter nära nogi famnen på hvarann. Och ibland
när fisken går på djupet, är det stark ebb i
skafferiet, men då hålla vi oss till filmjölken
och det kraftiga rågbrödet; så koka vi kaffe på
strandbredden och plocka smultron till desert
och "glömma totalt att det finnes hallar i
hufvudstaden, fyllda af alla världens läcker-
bitar. ;
Jag tyckte att jag ville tala om »vårt som-
marbo», bara för att visa huru oberoende man
kan vara af den nutida komforten, men likväl
fullt belåten den förutan, när vår Herre består
grönt gräs till matta i naturens stora salong,
hälsobringande luft dygnet om och ljuflig frihet
från allt tryckande tvång.
Här hafva barnen vuxit upp och utvecklat
sig, nere vid stranden ha de sina båtar; bad-
huset har far med gossarnas hjälp timrat upp
af brädstumpar och, målat det skimrande hvitt.
I det lilla” skjulet invid förvara de sina kära
fiskedon och här sågas och hamras under reg-
niga dagar.
När far sen kommer ut, ligger han på sjön
eller iden, dagen i ända går han utan hatt i
solgasset med uppvikta skjortärmar och strålar
af förnöjelighet, det är som en solglimt att se
honom här och då han sedan vänder åter till
arbetet vid pulpeten, känner man att han reser
med ny håg och friska krafter.
Då vi första sommaren kommo hit ut, hade
lilla Bo just lärt sig gå och denna vår har
Harry, vår älste, stolt tryckt den hvita mössan
på sitt krusiga hufvud, tiden har vingar.
Jan går och samlar växter och ser lärd ut,
påstår syskonem — han skall ju bli professor.
Lisa slukar »roliga böcker», hjälper snällt till
i köket och Manda föryngras för hvart år här-
ute på »sommarbo» där sjukdom är ett okändt
ondt och där vi alla blifva brunstekta som in-
dianer tills vi återvända hem.
Alla de berg af arbeten jag hemtat med
från staden smälta så småningom ihop under
de långa, lugna dagarna. Jag stiger upp me-
dan daggen ännu ligger kvar på gräs och blad
och sätter mig under gafvelfönstret för att se
solen glittra på fjärdens glänsande yta. Om
söndagsmorgonen tycker jag det är så särskildt
högtidligt, då ljuder den spröda klangen från
kapellets lilla klocka, som en manande hälsning
hit öfver till oss. Och sedan kommer mor Lena
och »vår far» i helgdagsstass, hon med den
granngröna kjolen och sidenschalett med långa
fransar, litet brun af ålder, knuten under den
trinda hakan. Han itned sliten felbhatt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
