Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o III. 1 juni 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
vuxit till en sol, dallra i luften litet lägre ned. Han
satt åter i trapezen med stirrande ögon, druckna
af det starka ljuset och trånande efter att äga en
gnista af det. Stjärnan växte och växte. | Den
steg upp emot honom! Den kom honom till mö-
tes! O, hvilken öfvermänsklig lycka! Han dar-
rade af fröjd, han kastade hufvudet stolt bakåt och
flög med framsträckta armar rakt mot det flam-
mande, darrande ljuset. Han dök in i. det, det
gnistrade och glimmade som solbelysta diamanter
kring honom, det strålade i tusen färger och skim-
rade som det blåaste siden. Ljuset omgaf ho-
nom, han kände sig blifva ren, det var som om
han blifvit en del af det, han hade fått det han
önskade, det högsta lifvet och döden kunde er-
bjuda, skönheten, det hvita strålande ljuset i
hvilket han badade sin arma förtryckta själ, som
nu blifvit fri och stark som ljuset. Han hade ändt-
ligen nått sitt längtans mål, det eviga svallande
ljushafvet, renheten, skönhetens urkälla — —.
22 2CA2ACACAEAEADAEDEADEDEDEDEDEDEDEDEDEDEDEDEDEDEDED I
RIE)
NÄR ZEPPELINARNA KOMMA.
Den objudne gästen i en sofvande stad.
Moskwatidningen Russkoje Slovo har en
bland Rysslands mest framstående unga för-
fattare, Alexei Massinow, hvilken befinner ’
sig vid fronten som krigskorrespondent; lämnat
följande lifliga skildring af ett zeppelinbesök
i en liten stad bakom ryska fronten.
Jag satt i mitt hotellrum och skref ett bref.
Då hörde jag plötsligt en gråtfärdig stämma:
»Måtte den onde ta honom!» »Hvad är det?»
frågar jag. »En signal. Hlektriska ljuset har
slocknat två gånger. Sista gången fullständigt.»
— Kyparel! ropar någon med tordönstämma.
Det är en officer, som bor ofvanför mig. Ky-
pare, hvarför slocknar ljuset?
Försiktigt drar jag undan det tjocka förhän-
get, som fullständigt stänger för fönstret. Alla
gatlyktor, hvilka ännu för en kvart sedan lyste,
äro nu släckta. Katedralens runda, hvita kupol
höjer sig som en molnvägg ute i den mörka
rymden. Blott den lysande reflexen från snön
gör, att man urskiljer taken i närheten. De
tyckas tränga sig tillsammans ännu tätare som
i fruktan för något obestämt. Jag kastar på
mig en” rock och går ut på gatan. Där ser
jag i det ovanliga mörket två kvinnoskepnader.
»Hitåt, Manjka. Hitåt!» Det är en späd kvinn-
lig stämina, som kommer från en port och plöts-
ligt tystnar.
Litet längre bort hör man från hufvudgatan,
där affärerna ligga, det rasslande ljudet af ned-
fallande järnridåer. En droskkusk piskar på
42
sin häst, som icke vill röra sig ur fläcken, för-
lamad af skräck. Slutligen rullar vagnen bort
i riktning mot floden. Sedan börja strålkastarna
spela. Ljuskäglorna höja sig mot himlen som
svansarna af mot jorden nedstörtande kometer
— stela, lysande luftpelare, högtidliga och ljud-
lösa. De genomsöka hela himlahvalfvet från
väster till öster, från norr till söder, aflägsna
sig, närma sig och jaga blåbleka dödsskuggor
öfver snön.
Hvad har försatt strålkastarna i denna oro?
Hvarför detta sökande? Hvarför mörker och
dån? Allt är oförklarligt och vore så t. o. m.
i en belägrad stad. Nästan alla bodar äro nu
stängda. Endast apotekets väldiga spegelglas
äro upplysta och visa de välkända, mångfärgade
flaskorna; Några soldater stå framför dem så
lugna som om ingen fara existerade. Ja, de
äro icke lätta att skrämma. De äro vanda
vid allt. "Då hör jag skotten från den mot
zenith riktade försvarskanonen, ett skott som
knallen af en kork, hvilken smäller ur en jätte-
flaska. Strax därpå exploderar en shrapnel
med tusen lågor på andra sidan floden.
Zeppelinaren närmar sig. Långt borta från
oss vid frontlinjen höja sig raketerna med ett rö-
daktigt ljus och färga molnen som stormtecken.
Intet tvifvel: — zeppelinaren flyger i riktning
mot bron. Det är ju naturligt, att den vill för-
störa denna, för att åtminstone på en kortare
tid afbryta förbindelsen. Skådespelet har bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
