Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byn bland bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
«Det kan man knappt säga», svarade denne, «ty sedan
engång första impulsen var gifven, kommo snart så
många hufvuden och händer i rörelse, att man hastigt
glömde denna impuls. Men så måste det ju också vara
med hvarje rörelse, om den eljest i sig bär någon
verklig lifskraft; ty så länge den enskilde ännu
känner en påtryckning, kommer icke någon samfåld
sträfvan till stånd.»
«Deri har visserligen min vän rätt», inföll Krauss,
«men likväl hafva vi alla i friskt minne, att det
var han, som för åtta år sedan kastade den första
tändande gnistan ibland oss.»
«0ch hvem var det väl då, soin genast skyndade till,
för att påblåsa henne, för att hon icke måtte utan
resultat slockna?»
«Nå ja, det gjorde vi båda, Faber och jag; jag
vill till-ochmed medgifva, att vi begge saknade,
kanske icke sä mycket god vilja, som ej snarare mod
och förtroende till folket, för att äfven utan eder
ingifvelse af egen drift gå framåt.»
«0ch -», återtog Muller, «låtom oss icke förglömma
vår ädle Brunk, vår vördnadsvärde själasörjare i detta
ords skönaste betydelse! Hvad hade väl vi förmått, om
han hade varit emot oss? Honom skullen J rätteligen
i dag hafva hört», afbröt han sig sjelf, vänd till
de begge främmande, «och sett, huru församlingen
med barnslig hängifvenhet sluter sig omkring den
silfverlockige gubben och lyssnar till de ord af
sann kristlig anda, som strömma ur hans kärleksfulla
hjerta. Låtom oss icke akta det för ringa, nej,
låtom oss högt och jublande af glädje förkunna, att
här i denna fredliga dal naturen icke är bannlyst ur
kyrkan.»
Vid dessa Mullers ord stannade geheimerådet och
räckte honom tigande sina begge händer, under det
att morgonsolen gnistrade på tvenne perlor i hans
ögon. Men blott i den ena af hans händer hade Muller
någon hand att lägga, hvarvid han med ett smärtsamt
leende tillade: «Då jag någongång saknar min högra
hand, är vännen Krauss alltid så god att låna mig sin,
och - när var han väl i detta afseende bättre på sin
plats, än i detta ögonblick.»
Ovilkorligen flögo geheimerådets tankar från denna
lilla scen af rörelse bort till hans hemort, hvarest
ett helt litet, tyskt fädernesland hade just i hans
händer lagt högsta ledningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
