Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett litet sandkorns irrfärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begynnelsen har genomlöpt och som det efter våt
kropps sönderfallande skall utbyta mot andra ända till
dagarnes ända, om det annars kan vara vetenskapligt
rätt, att tala om dagarnes ända.
Helt annorlunda gestaltar sig vårt sandkorns lefnadsbana.
Hvilka makter som stått vid dess vagga är en tvistefråga
bland de lärde. En del säga att Neptunus varit
dess fadder, en del åter att det varit Vulkanus,
ja de fleste äro af den tanke, att begge vid detta
tillfälle varit i förbund med hvarandra, ty vi finna
vårt sandkorn, ännu i en qvartskristalls orubbade
storlek, djupt fördoldt i en framskjutande skarpkantig
gneis-klippa, såsom en af dennas blandningsdelar; men
gneis, en så kallad skiktad kristallinisk bergart,
skall, enligt de fleste geologers mening, hafva
erhållit sin gestalt genom vattens och elds efter
hvarandra följande inverkningar.
Många århundraden sågo gneisklippan såsom en skarp
spets från den 8000 fot höga alpgrundvalen höja sig i
den rena, obeskrifligt genomskinliga luften; mången
lavin hade från alpernas höga tinnar i sitt dånande
fall som ett bomskott skjutit förbi henne eller
krossat sitt hufvud mot den spetsiga klipptaggen, så
att moln af snö yrt högt upp i luften. Men så kom en
gång ett kärnskott ur de otillgängliga snööknarnes
arsenal. Det mjuka ämnet, hvari en barnfot kan
intrycka sina spår, hade i fruktansvärd massa lossnat
från sitt hviloläger, emedan kanske föga mera,
än som behöfdes att öfverhölja taket på en koja,
tillkommit och förmått bringa alppassens hotande
fiende ur dess bedrägliga jenmvigtsläge. Snöväggens
dödslika hvila förvandlas i ett nu till en rörelse,
snabb som vindens; den ljudlösa tystnaden förbytes
i ett dånande brak. I ursinnig fart störtar den med
ens till lif väckta massan öfverända, och med ett
plötsligt språng kastar hon sig som ett väl rigtadt
skott emot den bäfvande klippan och rycker henne
bort från hennes plats. Äfven hennes tur att falla
var nu kommen, sedan förut – hvem kan säga i huru
långa tider – andra lemmar af alpkroppen blifvit
lösslitna, hvilka hade haft sin plats ofvan henne,
och genom hvilkas aflägsnande hon nu kommit på den
längst framskjutna posten.
Knappt en fjerdedels minut – och åter herrskar den förra
ljudlösa stillheten, blott här och der lösgöres ännu en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
