Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett litet sandkorns irrfärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snömassa eller en klippkant, som genom sin tyngd
öfvervinner det obetydliga hinder, hvilket blott
för några korta ögonblick kunde uppskjuta dess
vidare fall. Men snart har äfven denna lavinrasets
ringa efterdyning upphört. Grafvens stillhet råder
öfverallt.
Skarp och dyster framsticker klippkanten ur
den ditförda snööknen. Men han är icke längre
igenkänlig. Tusentals centner hafva från honom
lössplittrats, och bland dem äfven den del, som hyste
vårt lilla sandkorn.
Lösryckt från sin uråldriga födelseort hvilar det nu,
inneslutet i ett från gneisklippan lösbräckt stycke,
under snömassor, höga som hus, i den förbistormande
alpbäckens klippbädd. Det brusande vattnet känner
sig hämmadt i sitt lopp, det uppsuges af den torra
lavinsnön, och gräfver ursinnigt i snödammen, för att
återtaga sin förra bana. Det skall också till slut
återtaga henne, men icke med våld, utan genom tåligt
gnagande på den smältbara muren, tills denna slutligen
blifvit bearbetad till ett högt brohvalf, som kanske
kommer att trotsa mer än en sommar. Under tiden sofver
vårt sandkorn, hvilket redan efter sitt första steg
på vandringsbanan ser sig dömdt till dröjsmål.
Våren, ’alpverldens högljuddaste årstid’ (Tschudi),
är förbi. Den glacierborna alpbäckens i fruktansvärd
fart framilande fors, som med skum betäckte allt
hvad han kunde nå, har blifvit litet lugnare. Han
iakttager sina dagliga vexlingar, i den tidiga
eftermiddagsstunden uppnående sin största höjd och
i den tidiga morgonstunden sitt lågvattenstånd,
allt efter som glacieren, från hvilken han leder
sitt ursprung och får evigt ny näring, smälter eller
stelnar i sin nattliga hvila.
Djupt i den klippiga bäckfårans botten ligger
gneisblocket, som i sig hyser vår lille vandringsman,
och den af sin glacier-sand mjölkhvitt ogenomskinliga
bäcken bearbetar det oafbrutet förmedelst de större
och mindre stenar, som han rycker med sig och slungar
emot det tåliga blocket.
År och årtionden förgå under hvilka gneisblocket
endast med små steg flyttar sig framåt. Ändtligen har
det närmat sig kanten af en brant klippafsats, öfver
hvilken bäcken mellan lodräta glattspolade väggar
nedstörtar i ett svart djup, hvarutur han sedan,
upplöst i ett fint stänk, hvirflar upp lik ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
