Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våren är kommen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
kloster, utur hvilket de. alla morgnar tåga ut i
en lång procession och äta dig kal, hvarunder de
förpesta luften med det giftiga dam, som aflöser sig
från deras hud.
Dock, vi hafva nu Mars, vårförkunnaren, här; kanske
går det denna gång lyckligare med vår ek. Vårglädjen
låta vi icke blifva störd för oss.
Se dig blott uppmärksamt omkring! Hopsummera med
blicken alla de små summor, som Mars tillförde
oss. Endast om du förut varit uppmärksam, kan du
nu se något. Eljest torde du måhända icke märka,
att den der lunden af alar, som ännu står lika
olöfvad som förut hela vintern igenom, likväl nu ser
annorlunda ut än för några veckor sedan. Alen, jemte
aspen och almen, liknar det förälskade arbetarfolket,
som skyndar att gifta sig, innan det blifvande hemmet
ännu är iordning-stäldt att bebos. Alen blommar före
bladens utsprickande, ty .den matt rödbruna färgton,
som de aflägsna altopparne antagit, härrörer från
blomhängena, hvilka redan vissnat och falla af,
då bladen långt senare komma fram.
I barrskogen förnimmes ännu ingen rörelse. Gran
och tall äro misstrogna, om icke försagda. De låta
andra gå förut, och äfven då, när de ändtligen
komma sig för, går det ofta granen likasom ekon,
om den förjagade fienden ännu en gång gör ett språng
tillbaka. För närvarande hvila deras knoppar ännu i
djup sömn. När de uppvakna, vilja vi icke försumma
att isynnerhet göra tallen ett besök, ty det tager
sig helt egendomligt ut, då de parvisa barren med
sin silfverglän-sande hylsa långsamt skjuta fram,
och derefter dels i det unga årsskottets spets några
körsbärsröda hängen af honblommor, dels vid basen
af dylika skott de talrika hängena af hanblommor,
som svälla af svafvelgult frömjöl, börja visa sig.
Men vi hålla oss hellre till den tid, i hvilken vi
befinna oss; den tid som måste komma, kommer nog.
Hvaraf kommer det sig emellertid, att vi, då våren
tager sitt inträde, med djupare intresse spana efter
den uppvaknande växtverldens omärkliga spår, hvilka ju
vilja blifva uppsökta, än vi förnimma de till hemmet
återvändande befjädrade sångarnes klara toner, som
träffa vårt öra? Äfven vi hafva nu omedvetet följt
denna dragningskraft. Har den möjligen sin grund i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
