Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två vandringar ut i det fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
hafva känning, vi känna något, som egentligen icke ens
är ett något, utan endast en motsats till ett annat
tillstånd, hvaraf vi icke voro medvetne, så länge vi
beftmno oss deri, men som först nu, sedan det blifvit
öfvervunnet, låter förnimma sig likasom ett genljud;
vi känna det förut ensidigt upprörda blodsvallets
återkommande till ro.
Den, som älskar och känner naturen, firar dessa
stunder i det fria med rikare njutning och finner
dem mera välgörande än andra finna dem, ty för honom
uppenbara sig öfverallt de milda och lätta fjettrar,
söm binda honom vid hans sköna mödernehem, naturen.
Naturen är fri.
Således skulle frihet vara vårt hem? Så är det ock. Om
vi än öfverallt drifvas bort derifrån, taga vi likväl
vår tillflygt dit, der det icke förmenas oss att vara
vi sjelfva, att vara menniskor. Deri ligger den djupa
meningen af vårt ord: det fria; och deri ligger den
store Humboldts djupa, icke nog uppskattade värde,
att denna tanke genomträngde hela hans väsende som
naturforskare, och att han satte densamma i spetsen
för sin Kosmos, som utgör ett sammanfattande uttryck
af hans väsende.
Men är verkligen naturen fri? Är hon icke fjettrad
vid den jern-hårda lagen, att nödgas till 2 volymdelar
vätgas taga l volymdel syrgas, om hon vill frambringa
en droppe vatten? Lagen är ingen boja; den lagen
åtminstone icke, som åt hvarje sak skänker rättigheten
att vara sådan, som dess natur fordrar. Endast de
lagar äro bojor, hvilka låta denna alla varelsers
första rättighet hemfalla under godtycket.
Naturen är fri, ehuru hon måste, måste det, som i
öfverensstämmelse med ämnenas på hvarandra verkande
krafter utgör sambandet mellan orsak och verkan. Men
det-måste ju äfven vi, och häri ligger gränsen för vår
viljas frihet, bortom hvilken endast trotset finnes.
Derför är och förblifver det ’ett djupt betydelsefullt
uttryck i vårt språk:’ * jag går ut i det fria.
Följen mig på en vandring dit.
* Humboldt i Kosmos I. 7,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
