Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af kamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derför pluggades det med förfärlig ifver den
sista tiden, och lärarne hade icke tillfälle till en
enda anmärkning. Lillis franska verber trillade
som ärter ur hennes mun; Agnes årtal, som kostat
henne ett grått hårstrå, efter hvad hon sjelf
sade, fastnade på hvar sin spik i hennes hufvud,
och Berthas examensskjorta erhöll ordentliga
knapphål och icke alltför mycket hopsnörpade
linningar. Kort sagdt, allt var en enda täflan i
alla möjliga dygder, och Bella tog Hannas
tillbakadragenhet, som en yttring af den allmänna
förtviflade fliten.
Hanna var glad öfver att få vara i fred för
alla frågor och längtade blott efter den dag, då
hon skulle få resa hem.
– Hvad skola ni taga er för i sommar,
flickor? – frågade Bertha, då de en morgon stodo
ute på gatan väntande att dörrarne till skolan
skulle öppnas.
– Jag kommer att vara i Hangö med mamma,
– sade Jenny Stenman. – Doktorn säger, att
jag har bleksot.
– Det är då ej att undra öfver, då du snör
dig så oförnuftigt, sade Bella med en ogillande
blick på Jennys smala, inklämda midja.
– Förlåt, jag snör mig visst icke hårdt, –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
