Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af kamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jaså.
– Det skall väl du också? Tycker du ej
att mörkblå kretonne vore bra? Med bluslif,
sjömanskrage och en kort, veckad kjol?
Hanna svarade ej. Hon hade framtagit sina
böcker och gjorde sig i ordning att läsa. Hon
förhärdade sig mot det goda och glada i Bellas
närvaro och önskade blott, att hon ville gå derifrån.
– Och så skall jag sy knapphål i min
underkjol, så den kan hakas fast vid lifvet. Jag
tänker ha bara en, ser du, för jag skall ju ha
varma byxor i samma färg, som klädningen. Så
har Verna Sommar. Tycker du ej det är bra?
– Jo, – sade Hanna, och hennes röst lät
otålig. Bella märkte det och steg upp för att
gå. – Du är trött och tankspridd, – sade hon
vänligt, – Jag skall ej störa dig längre. Men
det förefaller mig så rysligt länge sedan vi fått
tala riktigt med hvarandra.
Hon tog sin hatt. – Se der kommer
brefbäraren tvärs öfver gatan. Jag undrar om du
får bref, jag är så nyfiken.
Kort derpå stack tjensteflickan in ett bref.
Hanna såg på stilen, den var främmande. Hon
öppnade brefvet med en viss förvåning, det var
så ytterst sällan hon mottog bref från andra, än
sin mor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
