Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af kamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan hon läste, flög en plötslig blekhet
öfver hennes kinder, och ett drag af oro lägrade
sig kring ögonen.
– Hvad är det, Hanna? – utbrast Bella
skrämd. – Väl icke något ledsamt?
– Man skrifver, att min mor är mycket sjuk
och att jag bör komma hem genast. Jag reser
med eftermiddagståget. Vill du säga till derom
i skolan.
– Det skall jag. Ack, Hanna!
Bellas ton uttryckte ett så innerligt
medlidande, att Hanna skulle ha velat sluta henne i
sin famn och kyssa de kära, oroliga ögonen.
Men hon betvang sig och nickade blott tacksamt.
Så begynte hon med stor hast ordna sina saker
för hemresan. Det behöfdes eftertanke för att
veta hvad hon skulle ha med för sommaren, och
hvad hon skulle lemna qvar till hösten. Bella
hjelpte henne. De voro tysta, begge två; Bella
af hänsyn till vännens oro, och Hanna i känslan
af en dubbel sorg, som väntade henne.
Bella följde henne med beklämdt hjerta till
tåget. Hvad skulle hon ej gifvit för att få slå
sina armar kring hennes hals och snyfta ut sitt
innerliga deltagande? Men Hanna var så tyst och
nästan afvisande, hon tyckte ej om någon
påflugenhet. Bella lofvade skrifva en gång i veckan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
