Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad över sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satt timme efter timme vid hennes sida,
insupande med törstande hjerta den moderskärlek,
hon aldrig fåttt smaka. Hvarför kom den så
sent? Men Gud vare tack för att den ändtligen
kom!
Blott en gång framskymtade den forna mörka
blicken och det bittra tonfallet. Det var då
posten medförde det vanliga penningebrefvet,
hvilket Hanna icke fort nog hunnit gömma. Hennes
mor drog henne till sig och hviskade med möda:
– lofva mig, att du aldrig använder dessa
penningar för egen del! Lofva mig att hellre svälta,
än köpa bröd för dem! . . . Då Hanna med
allvarlig röst gaf henne detta löfte, blef hon åter
lugn, och ögonen återtogo sitt milda,
kärleksfulla uttryck.
Sedan kom döden, den underfulla, högtidliga
afskedsstunden. Hannas hjerta skälfde ännu vid
tanken på den tomhet, som lägrade sig kring
henne, när hon såg blicken slockna i de kära
ögonen och kände handen kallna i sin. Hon
tyckte sig mogna med ens till en fullvuxen qvinna,
lösryckt som hon var, från sin barndoms stöd.
Hennes själ famlade efter tröst hos Gud, men
hon hade icke tid att öfverlemna sig åt några
betraktelser. Det tunga, ansvarsfulla lifvet kräfde
all hennes uppmärksamhet. Hon rätade på sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
