Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna älska. Det var endast i hopp att genom
omsorgerna om hans ständigt vacklande helsa
kunna gifva mitt overksamma lif helst något
innehåll, som jag blef hans hustru. Hur mycket
har jag ej att tacka honom för! Att jag icke
under denna tid försjönk i ett ohjelpligt svårmod,
det var hans förtjenst, och hans ständiga,
innerliga önskan var, att jag skulle uppsöka din mor
och blifva lycklig igen . . . Men – jag ansåg
det numera för sent, vägen oss emellan hade
vuxit igen med högt, snäjande gräs, vi kunde ej
mera nå hvarandra.
. . . Efter fem års äktenskap miste jag denna
trofasta vän, och efter ytterligare ett år nådde
mig underrättelsen om din mors död.
Fru Meilert satt med ansigtet doldt i händerna
och Hanna trodde att hon gret. Underliga
känslor rörde sig inom henne, medan hon
lyssnade till denna halfhöga sjelfbekäinnelse: en
qvarlefva af bitterhet öfver modrens öde; ett
gränslöst medlidande med denna djupa, beherskade
sorg och tillika en ofrivillig sprittning af
glädje öfver att hos tant Karin finna någonting
beslägtadt, något som hon kunde förstå och förlåta.
Fru Meilert såg åter upp. Hon hade icke
gråtit, men öfver hennes ögon låg ett uttryck af
lidande, sådant Hanna ännu aldrig sett det hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
